Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristnu balkær
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hær byrias östgöta laghbok, först kristnu balkær, i
hanum tælias flokka ælliuo ok tiughu.
I. Um huru kirkiu skal byria.
Kunungær latær kirkiu byria, böndær til lukins gæra.
Nu ær kirkia giorþ, þa skal skötninga til kirkiu giua, þæt 5
1. Balkær (i äldre o. yngre VGl.
äfven bolker) m. 1) Balk, bjälke;
detta ord brukas bildvis i flere
bemärkelser till betecknande af
något större sammanhängande helt,
likasom bjälken i motsats till
smärre trästycken. Däraf 2)
fortsättning l. inbegrepp af
sammanhängande ämnen, såsom hvad i
lagen angår kyrkväsendet, arf
o. s. v. Fastän de så kallade
balkarna äro delar af lagböckerna,
ligger dock icke i ordet b.
ursprungligen begreppet del; t. ex.
kyrkbalken har icke sitt namn
däraf, att den är en del af
lagboken, utan däraf, att detta stycke
af lagen är ett helt, som innefattar
hvad som angår kyrkan (Ob.).
2. Flokkær, flukker (isl. flokkr)
m. 1) Flock, sällskap (af fem
personer enl. Sn. Edda, jfr BB
8 § 4). 2) Samlade
anteckningar; Vigers flockar, som nämnas
i företalet till Uplandslagen,
beteckna samlingar, som antogos
vara från Vigers tid och
åtminstone började af honom, men
sannolikt ursprungligen haft sitt
namn (jfr isl. flokkr: ett kort
poem) däraf, att de bestått af
korta rättssatser, framstälda i
poetisk form, af hvilken
ursprungliga form många spår finnas i
de sedermera med prosaiska
tillsatser alt mera tillökta skriftliga
anteckningar, som legat till grund
för de slutligen utarbetade
lagböckerna, jfr Schlyter: Om
Sveriges äldsta indelning i landskap
s. 62—66. 3) Kapitel i
lagböckerna (Ordb.).
4. Lukins tar Schlyter i gloss.
till ÖGl. som genitivus (i st. f.
luksins) af luk l. lok n. slut,
fullbordan, jfr isl. uttr. til loka
(gen. pl.), men då i älsta
svenskan bortfall af genitivändelsen
s framför suffigerade artikeln
är ovanligt, är det
otvifvelaktigt med rätta, som han i
Ordb. uppfattar det såsom genit.
af ntr. part. pret. af st. vb. luka,
lök, lukin: sluta, tillsluta. I
hvartdera fallet blir betydelsen:
till slut (eg. i senare: till dess
att det är slutadt).
5. Skötning f. Gåfva af jord; af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
