Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Det svåraste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
Karin trodde att hon stängt en dörr bakom sig
— helt och oåterkalleligt. Och hon skulle ej
behöva återse Ragnar. Men nu kom detta
olyckliga brev; han kände det så svårt att hans far
tillfogat de kära släktingarna alla dessa svårigheter
— han ville helst inte träffa någon annan av
familjen, men bad att Karin ville skänka honom
några minuter på älsklingsplatsen nere vid ån,
där de kunde vara ostörda. Han nämnde dag och
tid — i arla morgonstund. Bara några minuter
— sedan skulle han gå ut i vida världen och möta
livets stormar...
Om han dock inte kommit! Hon bävade föi*
vad den stunden skulle medföra — hon anade
nästan att det skulle bli en stormlöpning mot
hennes dåraktiga hjärta — som ej kunde glömma.
Inte skulle hon låta fånga sig — nej! Men hon
skulle tillfoga honom smärta, och hon kände det
svårt...
Det fanns bara en utväg!
»Herre, hur skall jag kunna återse honom?
Hur skall jag kunna uthärda? Du vet, Herre, att
denna min kärlek började, innan jag kände Dig.
Och Du vet, att jag inte kan rycka upp den ur
mitt hjärta. Men jag lägger den i Din hand, jag
vill offra den åt Dig. Kanske kan jag aldrig
glömma. — och kanske Du inte fordrar det. Jag
får ju bedja för honom — bedja att han må bli
Din...
Nu hördes steg på sandgången, hon såg upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
