Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Brev till Vivan Ribson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
med utsikt över strömmen och den mörka skogen
därbortom. Och trädgården är full av rosor,
som sända sin doft in till mig. — Men, mitt brev
blir för långt, skrivet i flera repriser. Nog har
jag ännu mer att orda om, men det må vara nog.
»Blott en dag, ett ögonblick i sänder! O, vad
nåd, evad som kommer på!» — Jag tröstar mig
med den sången, när jag — med tanke på
framtiden — känner mig alltför ung och oerfaren.
Min Herre giver den svage kraft, och förlåter alla
misstag, synd och brist.
En stor famn från din Karina
Hon reste sig från skrivbordet och drog upp
rullgardinen. Ute var ett underbart månsken,
som föll in som en bred, vit flod genom fönstret.
Hur strömmen glittrade och skummade i
månljuset — alldeles som — ja, alldeles som
därhemma! Hon stod där betagen, och tankarna
foro över berg och skog — längtansvägen hemåt.
Nu voro de där — först vid den älskade gården,
hos far och mor och mormor och syskonen —
hon gick från rum till rum och hälsade dem. Men
de gingo längre än så, hennes tankar — ned till
en solbelyst platå vid ån. Hon kunde inte hejda
dem — de voro därnere — och hon var åter där
— och morgonsolen lyste och glittrade i vattnet.
Och framför henne stod han och såg på henne
med sina trofasta ögon — och han sade — eller
var det hon själv som talade: »Min älskade —
jag kan aldrig glömma dig...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
