Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Jul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
»Nog — nog!» sade Karin skrattande. »Det är
alltför många vackra saker...»
»Kom närmare — Karin! Tillåt mig att få
vidröra dig — som om jag vore din syster — jag
riktigt längtar därefter.»
Och så strök hon med sina fina händer över
Karins vita panna, över det ljusa burriga håret —
strök över hennes ögon och kinder. Så slöt hon
henne i sin famn och kysste hjärtligt de röda
läpparna.
»Tack, min kära! Nu vet jag mera om dig. Jag
har aldrig ägt någon syster — det kännes som om
du hörde mig till.»
Och Karin kysste de vita händerna, som nyss så
smeksamt berört henne, och sade — med tårar i
ögonen:
»Det är jag, som har all anledning att tacka.
Hur gärna jag vill vara till någon glädje och
nytta här! Det är också min dagliga bön till
Gud. I mig själv förmår jag ingenting...»
De gingo alla i julbönen på julaftons
eftermiddag. Fru Ebba blev trött av tidig otta — då
stannade hon hellre hemma med sin man, och alla
andra i huset fingo gå.
Men till julbönen ville hon, och som hon kunde
utantill flera av julpsalmerna, var det en
njutning för Karin att höra hennes klingande röst.
Hon satt där så stilla, med händerna knäppta,
och med ett uttryck av vemodig längtan i sitt
vackra ansikte. Karin såg på henne någon gång:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
