Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Därhemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
i förbund med livet, så skall det segra över det
onda, om vi låta Guds kärleks sol helt
genomvärma oss. Såsom det sker omkring oss i naturen.
De små blommorna, som begravts under snön, dö
ej, ty de äro i förbund med livets makter: sol och
vår.»
Karin kände djupt hur detta ordet om frusen
mark innerst i hjärtat träffade in på henne själv.
Hon kände det så underbart, och på samma gång
dömande, att i vårens tid det minsta frö i
mallen lyder sin skapares bud och spirar upp, efter
sin art. De kala, och till synes döda grenarna på
träden få liksom nytt liv, när saven stiger för
sol och regn och vårens vindar, och livet tränger
ut i även den minsta kvist. Men människohjärtat
—■ detta trotsiga och på samma gång försagda ting
— kan även hos dem som älska Gud mången gång
vara som frusen mark...
Karin längtade efter att få tala ut sitt hjärtas
frågor med mormor, som levat så länge med
Gud. Pastor Gotthard var en levande kristen,
därom var intet tvivel; men han var så tyst och
hade ej det vänliga sätt, som drar hjärtan att
öppna sig och komma med sina oroliga frågor.
Hans hustru var glad och vänlig, helt visst på
samma väg som sin man; men inte var det
precis så, att Karin tyckte sig kunna sitta ned vid
hennes sida och tala ut allt som tryckte. I det
fallet var mormor den enda, enda i världen...
Så var det inte underligt, att hon längtade efter
den stilla kammaren, där den gamla frun levde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
