Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Därhemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
På kvällen satt hon i mormors kammare med
huvudet lutat mot den gamla fruns knä. Hon
hade talat om, att hon var en dålig kristen, ett
skröpligt vittne om den Frälsare hon ville tillhöra.
Hon kände det som frusen mark innerst i hjärtat
— just i denna härliga vår- och sommartid, när
allt i naturen tinar upp och följer sin Skapares
bud och växer och blommar. Hos hennes
hjär-temark blev det nog aldrig varken blom eller
skörd...
Mormor log — hon hade ett eget sätt att le.
Det var så där strålande, som när solen bryter
fram ur moln och dimmor.
»Kära mitt barn», sade hon. »Du har inte gått
lång bit av vägen än. Skulle du då redan vara
färdig? Det är mera hopp om dig i din bredövelse
än om du kände dig vara en förträfflig kristen,
som ingenting mer hade att lära. Var du säker
på att ju längre du lever i trons skola, desto
klarare ser du att du ingenting är och ingenting
förmår. Då blir Herren Kristus alltmera dyrbar
för dig — och då kan ditt liv vittna om Honom
— utan ord — bland dem, som inte känna
Honom. Och vad angår den frusna hjärtemarken
— det är nog en erfarenhet, som alla få göra,
innan synden är för evigt borta — och det sker
inte härnere. Paulus klagar ju över att han inte
kunde göra det goda som han ville. Det blir
alltid strid mellan gammalt och nytt i hjärtats
värld. Men Jesu kärlek är det enda, som kan
tina upp frusen hj ärtemark...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
