Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. »En gång, när slutat är allt ve...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
hade inte alltid tid, när hon ville. »Farbror
Björk skrattar ibland åt tant Flora», skrev Aina.
»Jag undrar vad han skrattar åt? Men jag tror
inte han skulle skratta åt tant Karin. Tant
Flora läser för mor ur böcker, som hon själv har
med, men jag tycker inte att mor ser intresserad
ut. Kom snart hit igen, kära tant Karin...!»
Fru Ebba bad en afton, att Karin skulle gå ett
ärende till fru Gotthard; och på vägen till
pastorsbostället mötte hon ingenjör Björk och Flora
— den senare med sin räcket i handen.
Återseendets glädje var stor och omisskännlig å den unge
mannens sida; han hade inte träffat Karin sedan
hennes återkomst.
»Välkommen åter, fröken Boje! Vi ha saknat
er allesammans. Nu hoppas jag att fröken tar ett
parti tennis med oss — en av mina kamrater är
nog ledig...»
»Tack, ingenjör Björk, jag har verkligen inte
tid i kväll — jag är på väg till fru Gotthard i ett
ärende.» Karins röst var vänlig, som alltid —
men ingenting mer.
»Men sedan ärendet är uträttat — vi kan
vänta.» Han såg bönfallande på henne.
Karin skakade på huvudet. — »Det går inte.
Sedan skall jag lämna besked om saker till fru
Sigmund...»
»Kom nu så gå vi!» Det var fröken Flora, som
yttrade dessa ord i förargad ton. Och den
stackars ingenjören måste följa henne, antingen han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
