Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. »En gång, när slutat är allt ve...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
ville eller inte. Det var Floras sista afton på
Klostergården — hon ville inte ha den
fördärvad genom Karins närvaro på tennisplanen.
Följande dag reste hon — hennes mor hade bett
henne komma hem. Och sedan Karin återvänt
till Klostergården, var det inte samma nöje som
förut att vara där. Om fröken Flora hoppats kunna
framkalla ett avgörande å den unge ingenjörens
sida, måtte hon känt sig ytterligt besviken, ty
något sådant hade tydligen ej hörts av. Och att
hon såg i Karin en rival, brydde hon sig
knappast om att dölja — så fientlig var den blick hon
fästade på Karin vid avskedet.
Nu gled emellertid vardagslivet på
Klostergården in i sina vanliga gängor, och alla tycktes vara
nöjda därmed.
Frampå hösten blev fru Sigmund sjuk. Hon
hade gått med Karin till brukskyrkan en kall och
blåsig söndag; och som hon var rätt ömtålig, blev
hon illa förkyld och fick ligga till sängs några
veckor. Karin var outtröttlig att sköta henne
med tillhjälp av en av brukets sjuksystrar, som
för tillfället ej var upptagen. Och under den
tiden kommo de allt närmare varandra de två —
fru Ebba och Karin.
När all fara var över, och den sjuka blott
behövde iakttaga vila och försiktighet, satt Karin
en dag vid bädden med sitt handarbete och trodde
att fru Ebba slumrade. Men så började hon tala.
»Det är en psalmvers jag tänker på. Den har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
