Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. »En gång, när slutat är allt ve...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
ofta kommit för mig under min sjukdom — jag
minns, att den sjöngs i kyrkan, sista gången jag
var där...»
»Minns Ebba hur den börjar?»
Hon sökte i sitt minne.
»Det var något om — när slutat är allt ve, skall
skyn sig öppna. — Jag önskar att du kunde finna
den åt mig, Karin. Bara ett par gånger har jag
hört den sjungas, och den har gripit mig så...»
Karin gick efter sin psalmbok, och efter något
sökande trodde hon sig ha funnit vad fru Ebba
menade för en psalm.
»Jag minns det nu», sade hon. »Det är en skön
psalm. Två verser sjöngos den söndagen — skall
jag läsa båda?»
»Ja — tack!» Och så läste hon stilla medan fru
Ebba låg där i förväntan, med de vita händerna
knäppta.
»Härnere är en smärtans dal,
vår hydda är ett bräckligt skal,
av stoft vår dräkt,
vårt liv en fläkt
och himlavägen smal.
Men Jesus, från Din härlighet
Du våra sorger ser och vet —
Du lyfter mig
i tron till Dig,
till frid och ljuvlighet.
Och fast jag åter måste ned
i sorgedalen, följer med
från glädjens stund
i hjärtats grund
en stilla tröst och fred.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
