Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. »En gång, när slutat är allt ve...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
hela det stora, starka, rika ljusflödet stommar ut
över en jord i mörker...
Hennes Frälsare blev för henne en levande,
lysande verklighet. Och hon, som var blind, såg
något av vad intet öga sett...
Det var med innerlig, bävande glädje, som
Karin fick följa detta gradvisa uppvaknande till
ljus och liv. Hennes egen själ var full av lovsång
— inte så, att hon tyckte sig ha uträttat något.
Det var Herren själv som gjort allt — från
början till slut...
Vad hon undrat över, var hennes väns stora
ödmjukhet — att hon aldrig tyckte sig något vara
eller förstå — att hon villigt erkände sin skuld, så
snart den blev för henne uppenbar. Det var aldrig
några undanflykter — intet försvarande av synden.
Och aldrig hade hon hört av fru Ebba ett
knot-samt ord med anledning av den stora prövning,
som Gud låtit henne vederfaras. Nu var det som
om lyckan att känna Gud kom henne att förgäta
allt det svåra. Ty nu visste hon — ja, nu visste
hon, att den stund en gång skulle komma, då
hennes blick ej längre skulle skymmas. Och så
kunde hon med ännu mera tålamod än förut bära
sin börda...
När Guds heliga djupheter en gång uppgå
klarare för våra blickar, skola vi förstå mycket, som
nu är oss fördolt — månget varför blir då
besvarat. Och Guds handlingssätt med människors
barn skall inte längre väcka hos oss tvekan och
oro — utan böja oss ned i tillbedjan...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
