Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Mormor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
som ingen annan visste. Och Karin hade ju
blott några år vandrat på livets väg.
»Det är så mörkt för mig ibland», sade hon
en gång. »Jag tycker jag har ingen tro — det
är som visste jag inte vad tro är. Allt vill vika
undan...»
Mormors ögon lyste.
»Jag läste en gång några ord av en
Afrika-missionär Franeois Coillard: ’Att tro, det är att
mottaga och mottaga utan förbehåll. Åt alla
dem som mottogo Honom, gav Han makt —
rätt att bliva Guds barn!’ Den mannen visste vad
tro är. Det har styrkt mig många gånger...»
Så slöt hon ögonen av mattighet, men det
ljusa leendet dröjde kvar över hennes ansikte.
Hon såg så mycket av den klarhet, som gömmes
bakom förlåten, att Karin tyckte sig förnimma
en skymt därav — en skymt, som aldrig skulle
förblekna utan lysa henne bland jordens villande
skuggor. Den älskade gamla skulle snart gå in
i en värld av underbar vila efter jordens nöd.
Och för henne, den unga, var denna tid som en
krafthämtning i den stora stillheten. Hon hade
kanske en lång vandring framför sig — vägen
blev kanske mera mörk än ljus. Men så hade
det varit för mormor — och hon hade gått den
vägen med fasta steg. Nu var det sista steget
kvar — in i Guds vila.
»Barn», sade hon en afton, »du får aldrig
misstro Gud, även om du inte förstår Honom.
Om vi alltid skulle förstå Honom, så vore Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
