Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Mormor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
När hon hunnit till den versen: »Om jag ock
vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet
ont, ty Du är när mig» — slötos de trötta ögonen.
Det var som när ett barn somnar in i
modersfamnen ...
Och i det tysta rummet var något av den eviga
världens stillhet...
Dödens gåta blir aldrig klar härnere. Kanske
skola vi kunna tyda den i det land, där ingen
död är, ehuru det kan låta som en motsägelse.
Kanske skall döden då vara oss så fjärran, att vi
inte ens tänka därpå. Men nog skall det bli
något underbart, när det sista människobarnet
dragit sin sista suck, och den ej längre finnes
till, denna skärande motsats mellan liv och död
— mellan det tysta rum, där döden gått in, och
det rörliga människolivet utanför, där allt går
som förut — som om ingenting hänt...
Det är något särskilt gripande, när en mycket
gammal person lämnar detta jordiska. Man får
gå med sina tankar långt tillbaka — in i en
annan tidsålder, då det liv, som nu slocknat,
kommit till välden i ett litet barns gestalt. Under
alla dessa år har det livet bott i en
människohamn — under alla dessa år har ett hjärta
klappat, och man undrar över att det haft kraft att
klappa så länge, att den sköra tråden hållit så
länge tillsammans. Och detta liv är en värld för
sig, dit ingen annan kan tränga in — där ingen
annan kan träda i stället...
Och så på en gång — i ett kort ögonblick —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
