Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Mormor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
flyr detta liv, slocknar som när ett ljus blåses
ut. Och detta underliga ting, ett människoliv, en
värld för sig, har runnit bort likt sanden i
timglaset ...
Om det vore så — och ingenting mer — hur
vore det då att leva, att vara människa? Men
genom detta ofattbara, denna värld av frågor
och mörka gåtor, lysa som i jubel de orden:
»Jag tror på de dödas uppståndelse och ett
evigt liv...»
När Guds vänner bryta upp från detta
dödsliv, då gå de mot soluppgången, mot en evig dag.
Och den dagens klarhet skall bli så stor, att
människotankar ej kunna ana den. Ty döden
skall ej vara mer. Icke en skymt därav. Han,
som besegrat döden, är själv det eviga livet.
Det blev så underligt tomt i hemmet, när den
gamla gått in i vilan. Karin kände det mest —
men hon måste snart efter begravningen
återvända till Klostergården, och där var det ju så
mycket som med nödvändighet upptog hennes
tankar. Hon var så tacksam för denna sista tid
med mormor och att hon fått vara med om
hennes saliga hemgång. Sedan blev det för henne
själv att åter gå ut i livet, till den verksamhet
hon fått sig anförtrodd. Hon förstod något av
lärjungarnas känslor, när de måste följa
Mästaren ned från förklaringsberget och möta livet
bland människor med allt vad det innebär av
sorg och möda. Så kände hon det, när hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
