Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Höstdagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
hetsljus. Så kunde hon se över jordens nöd och
gripa om sin Frälsares hand, även när det var
som svårast. Den nötta Bibeln uppenbarade
hemligheten av hennes övervinnande liv...
Karin var tacksam för denna stilla stund. Men
nu fick hon ej dröja längre i skogen utan vände
stegen hemåt. Det var någon som kom henne till
mötes i halvskymningen; hon såg snart att det
var den unge ingenjör Björk, och hon erfor en
förkänsla av något oundvikligt, som hon helst
önskade ej skulle ske. Hela det sista året hade
hon, så vitt möjligt, gått ur vägen för honom.
Nu hade hon ingen undflykt.
Vad han såg glad ut, den unge mannen, över
detta sällsynta tillfälle att få träffa fröken Boje.
»Jag får erkänna att jag såg fröken gå in i
skogen», sade han. »Och jag kunde inte motstå
— jäg ville så gärna få språka med er. Jag har
nästan haft en känsla av att — fröken Boje
undvikit mig...» Och han såg bönfallande på henne.
Vad skulle hon svara? Inte kunde hon säga
att hennes tid var så upptagen — det var ju inte
den egentliga orsaken. Och så gick hon tyst vid
hans sida. Han fick väl tyda det hur han ville
— hon kunde inte hjälpa det.
»Fröken Boje svarar inte», forfor han. »Är jag
er så misshaglig? Och jag skulle kunna göra vad
som helst för att vinna er bevågenhet.»
Karin teg fortfarande — vad skulle hon säga ...?
Hon anade nu vad som skulle komma, och det
plågade henne; hon var ej en av dessa hjärtlösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
