Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Ragnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
eviga skatterna att de jordiska miste sin
förförande glans. Och det fanns ju så många sätt att
tjäna Gud — att giva Honom tillbaka de gåvor
Han givit.
När Karin hunnit så långt i sin tankegång,
kunde hon av hjärtat tacka för de
framtidsutsikter, som dessa brev låtit henne ana. Alltsammans
fick hon lägga i Guds goda hand — om Han nu
ville beskära dem lycka tillsammans. — »Han
leder mig på rätta vägar för sitt namns skull»
— det skulle bli deras ljuvliga erfarenhet, dag för
dag. Även om dagarna inte alltid bleve ljusa —
även om skuggorna ibland finge överhanden, ville
hon vila därvid —.
Han leder mig,
om vågorna gå höga.
Jag vet —■ min Faders öga
ej sluter sig —
Han leder mig.
Var det inte Gud, som ordnat allt så underbart?
Först hennes korta studietid, då hon kom
tillsammans med den lilla kretsen av Herrens vänner och
själv blev vunnen för Honom. Så — när hon
kände det svårt att lämna kamraterna och den
levnadsbana hon tänkt sig — visade Gud vägen
till det hem, där hon nu var. Visst hade det
varit enformigt och mödosamt, många gånger; men
hon hade också fått göra ljusa erfarenheter.
Samvaron med den älskliga fru Sigmund — glädjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
