Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Återseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
oändliga nåd. Och denna stundens lycka
uppväger de långa årens väntan...»
De sutto där på den lilla bänken, slutna intill
varandra. Hon såg på honom — det syntes att
han genomgått en prövande tid, och han hade
åldrats; men den soliga blicken ur hans ögon
var densamma, och hans friska leende påminde
om den första ungdomens dagar.
Karin strök undan ett par hårlockar från hans
panna — de ville falla ned, alldeles som förr.
Och då såg hon märket efter olyckshändelsen
— äremärket, som sjuksystern kallat det — men
det sade hon inte. Hon blott böjde sig fram och
kysste det. Hur nära tinningen! Hur nära att
hon aldrig fått uppleva denna stund...
»Evigheten var så nära», sade han allvarligt.
»Men jag kände ingen bävan — bara frid genom
Jesu blod. Det enda härnere, som jag tänkte på,
var mor — och dig...»
»Åh, Ragnar!» hon kunde inte säga mer.
Hennes hjärta var fullt...
De hade så mycket att tala om, men de
dyrbaraste erfarenheterna måste komma först. Och
sommaraftonen var så underbart härlig för de
två, som återfunnit varandra. De glömde hur
tiden led och att far och mor och syskonen väntade.
»Kanske dröjer det innan jag får ordna allt»,
sade Ragnar — »innan jag kan reda vårt hem.
Jag tänkte köpa en mindre egendom — inte stor,
den kräver så mycken omtanke. Och jag vill ha
pengar över — för andra ändamål...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
