- Project Runeberg -  Oscar Levertin. En skiss /
9

(1907) [MARC] Author: David Sprengel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

älskar, som öfverskyggar staden om dagarna,
försvinner, invasionen glömmes, det gamla Stockholm vaknar
och kryper fram ur sidogatorna, och man kan välja
sitt sällskap ur det förflutna. Staden med sina breda
vägar och öppna parker, där de stora samhällenas
växtlighet af med nattens ljus och dunkel hophörande
gestalter och ansikten ännu blott spirar svagt, ligger fri
för dem, som vilja ta den i besittning; poeterna
kunna hålla rendez-vous’er med sina drömmars kvinnor
och språka om yrket med döda kollegers skuggor.
Och han, som skildrat det där alltsammans, mycket
bättre än någon, återkom till sitt vanliga lynne och
talade lifligare. Det var hans vanliga» kloka, litet till*
bakahållna dom öfver människor och böcker, och hans
bekymrade upptagenhet af tusen saker, och den
plötsliga tankspriddheten, hvari han liksom drogs in i
rymden omkring, och så med ens det roliga, oförglömliga
skrattet, ty den andre, som reste för sin hälsa, skulle
kryas upp. Och det var blott ljust melankoliska ord
bland de muntra, och i hans ögon, hans vackra djupa
ögon, var det vemodiga skimret endast som den
glidande skuggan af en st>rg, hvilken redan var
försvunnen. Och när han så hunnit fram till den långa
gatan, där han skulle vika af, samlade han både det
tunga och det blida i en sats, som var formad som en
kvickhet, men hvari det lilla ordet »dö» förekom; och
han uttalade det, plötsligt allvarlig, lik en som ofta
upprepat det för sig — och funnit däri mera än de
tvenne bokstäfverna.

Och så, skämtsam och svårmodig, och så
lef-vande, steg han in i natten och var borta.

Men han, hvilken icke mer skulle råka honom,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:19:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/olevertin/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free