Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin egen blicks godtycke för att vilja retuschera. Det
är ett slags hängifvenhet, vördnad, dyrkan — det är
icke fotograferandet för fotograferandets egen skull.
Det är några linjer i Kung Salomo och Morolf, hvilka
man kan förutse komma att användas i många framtida
karakteristiker af Oscar Levertin — de vackra verserna
i Salomo om sin och Morolfs sång:
Så sken från världar, som gå under,
förbrunna festers fackelräcka,
dödsurnors frid och stjärnskotts ljus,
skilsmässans bleka högtidsstunder
min diktnings genklang endast väcka.
Och helt säkert skall man tycka sig spela med
korten på borden, när man på detta sätt begagnar sig
af diktarens egna ord: låter honom själf vittna. Men
äfven om själfva kalken är af en gåtfull, smärtsam och
nästan overklig skönhet, och äfven om det är för den
ensamt, som man älskar blomman, bör man likväl icke
helt bortse från den frodiga, starka stängeln, som bär
den uppe, och från den saftiga, födande jorden, ur hvilken
den stiger upp. I hvad som hunnit skrifvas om Levertin
har man redan alltför litet uppmärksammat den
ur-friska, natursunda, lifsdugliga grunden hos honom,
alltför mycket betraktat hans anslutning till en rörelse,
hvilken kärleken till den simpla, dagliga verkligheten
bar upp, som en ungdomsförvillelse, som ett följande
af ett mode: som en episod utan samband med hans
senare gärning. Något af skulden ligger i den brist
på logik han själf ofta, när han egentligen nästan blott
var poet, tillät sig, och då såsom poet hade rätt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
