Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begärde och erhöll i form af lån ett mindre förskott
på de blifvande kapitalen!
I Ola Hanssons Resan hem kan man erhålla en
föreställning om den unge Oscar Levertin, om man
blott skiljer bilden från dess förklaring: bokens
författare har nämligen tecknat säkert som artist, men sedan
af tillfällig personlig misslynthet en smula omtolkat och
förvridit. Ola skildrar hur unge »Cohn» i
samkvämen med »Truls» och det öfriga kotteriet sitter
fåordig, uppmärksamt lyssnande till vännerna och med ett
ständigt leende på läpparna. Så var han antagligen,
men man förkastar den bifogade kommentaren, att
hans älskvärda lyssnande uttryckte en naiv beundran
för kamraterna och att hans leende var en
bortkommen kammarmänniskas meningslösa, generade. Han
lånade öra till vännernas planer och tal, som man låter
andra berätta om sina älskarinnor, när man har den
man själf dyrkar hemma inom sin egen dörr, och hans
leende liknade det, hvilket han uttydt i
Stockholmsidyll, i Legender och visor:
Jag gick med tankspridt leende kring munnen,
liksom man går, när man sig väntad vet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
