- Project Runeberg -  Oscar Levertin. En skiss /
59

(1907) [MARC] Author: David Sprengel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det är den talande, som påminner sig, icke gärna
nämner en sak utan att sätta den i förbindelse med
en annan — som omedvetet söker bringa hvart sitt
ord i öfverensstämmelse med hela sitt lif och för
hvilken jämförelsen icke så mycket är ett medel att
förklara för andra, som en ansträngning att gifva det,
hvarpå tanken hvilar, dess rätta plats i egen själ.

Äfven när bilden hos Levertin verkligen tyckes
afse att förklara, förefaller den sällan vald efter reflektion
för att utföras och fastslås; den måste ofta kompletteras
af en andra och en tredje. Skribenten griper icke
sin tanke som plastisk konstnär, för att lyfta den högt
och låta ljuset falla på den; han närmar sig den som
en talande, så småningom, kretsande i allt trängre
cirklar.

Man förstår slutligen, hvarför det levertinska
uttryckssättet i det hela, hvilken konkret styrka det
vid sidan af de flesta andras än kan synas äga, likväl i
allmänhet saknar den yttersta skärpan och precisionen,
hvarför det, hur tätt in på lifvet det i jämförelse med
andras tyckes tränga sakerna, vid pröfning af logiken
likväl så ofta befinnes endast ge ett »ungefar» och
»närapå». Det är den reciterande rösten, som skyr
det alltför skarpa och afrundade, som icke önskar
att uppmärksamheten skall dröja i dessa alltför klara
detaljers rum, där det är en godt att vara, men vill
binda den vid sig. Det är den monologiskt talande,
som mindre söker återgifva sakerna än deras verkan
på honom själf, deras atmosfär, doft, på honom fallande
sken. Hvad denna prosa i botten ger är författarens
egen betagenhet — människans andedräkt emot oss.
Med andra ord, den är till sitt väsen lyrik.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:19:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/olevertin/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free