Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN DÖDE.
Ännu för några år sedan kunde
Oscar Levertin ha försvunnit, och
vi kunde trott oss ha honom
»kvar i hans verk», som det
alltid tröstas vid en diktares död.
Vi skulle sörjt, som nu, för vår
egen skull, men endast funnit det
naturligt, att han lämnat oss och
»fiendelandet» och gått bort, gått
»hem» som han brukade säga och som det passade
honom att säga. Vi skulle erinrat oss ett ord af
Heidenstam: att det vackraste han sett i sitt lif var
en väns leende, medan han hostade blod: med just
detta Oscar Levertins leende skulle han dröjt i vårt
minne, och med hans böcker, där det bevarats, i
handen, skulle vi tänkt, mindre bittert: han är mera
lefvande än vi!
Nu är det annorlunda. Han som nu slagits bort
ur lifvet, stod midt i en ny utveckling, vid början af
ett nytt författarskap. Och man skulle vilja glömma det!
Föreställningen om döden och odödligheten, hvilken
kan lyfta en diktning upp öfver all annan, tyckes å
andra sidan, drifven till en viss punkt, dräpa lyriken.
När fönsterna riktigt slagits upp mot nattrymden och
dessa begrepp liksom stigit in i ens rum och in i ens
själ, för man icke länge samtalet vidare, upphör både
att förbanna och välsigna: ordet »jag» slocknar på
läppen. Levertins bägge sista versböcker beteckna en
höjdpunkt och en afslutning. Den tredje samlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:19:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/olevertin/0072.html
