Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Närkes natur. Av Erik Rönnby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Våra graniter och gnejser ha bildats redan
under urtiden. De äro alltså minst 1.100
miljoner år gamla. Allra äldst äro leptiterna, i
vilka järnmalmerna äro inlagrade. De
sandstenar, skiffrar och kalkstenar, som vi funno
under slätten, äro bildade under förra delen
av forntiden, under de perioder, som bruka
kallas kambrium, ordovicium och silur.
Deras ålder uppgår sålunda till mellan 900
och 1.100 miljoner år. Under denna tid fanns
över större delen av Sverige ett hav, i vilket
de nämnda bergarterna avsattes som
bottenfällningar. De innehålla fossil, varmed
menas märken efter de djur, som levde i havet.
Den som vill studera kalkstenarna noggrant,
kan se allehanda underliga försteningar,
såsom de långa tvärrandiga stearinljusen, som
bära namnet ortoceratiter, de små
halvklotformiga trilobiterna m. fi. Från den nära en
miljard år långa tiden från silurtiden fram
till den senaste istiden, som började för bara
några tiotusental av år tillbaka, finnas inga
bergarter i Närke. Detta förklaras så, att
landskapet under hela denna tid legat över
havsytan, varvid inga nya avlagringar ha
kunnat uppkomma. Möjligt är dock att
lavamassor ur jordens inre kunnat pressas upp
i sprickor, som ha uppstått i den hårda
ur-bergsskorpan.
Genom bergarternas benägenhet att
förklyfta sig i viss riktning och i vissa plan
uppstå komplicerade spricksystem, som
kunna bli från någon kilometer till flera mil
långa och genomsätta berggrunden i det
väderstreck, vari bergarterna i varje trakt har
störst benägenhet att förklyftas. Det ligger
i sakens natur att riktningen för
spricklinjerna växlar från trakt till trakt. På så sätt
har urberget delats upp i större eller mindre
skållor.
På grund av rörelser i den underjordiska
magman uppstå tryck, som påverka det av
sprickor och spricklinjer genomsatta
urberget antingen underifrån eller från
sidorna. Härunder händer ofta, att skällorna
förskjutas i förhållande till varandra, det
sker som geologerna säga en förkastning.
Närkesslättens gräns i nordväst mot
Kilsbergen och i söder mot Tiveden och
Tylöskogen utgöres av förkastningslinjer.
Kilsbergens förkastningsbrant sträcker sig i en
linje, som kan dragas från trakten av Laxå
till Lindesberg, och Tiveden-Tylöskogens
går från Laxå över Vretstorp och Hallsberg
till Hjälmarens södra strand i Lännäs. Den
stora förskjutning på hundratals meter,
som ägt rum mellan Kilsbergen å ena sidan
och slätten å den andra, har icke skett på
en gång utan måste anses ha tagit
avsevärd tid. Vid de förkastningar, som kunnat
iakttagas i nutiden, har förskjutningen
alltid varit minimal. De fruktansvärda
jordbävningarna i San Fransisco 1906 och Japan
1923 förorsakades av sättningar i
jordskorpan, där den vertikala förändringen icke
var mer än 1 meter och 2,1 meter på
respektive platser.
På bottnen av det kambro-siluriska
havet avsattes som ovan nämnts olika
lager. Det var till en början gråvita
sandlager, som kommo från de dåtida
floderna. Därovanpå följde lerslam och senare
kalkslam, allteftersom havet blev djupare.
Små-kornen hopkittades genom kemiska
bindemedel, och så småningom hårdnade lagren
till sandsten, alunskiffer och kalksten.
Lagren ha ursprungligen varit mycket tjockare
än de äro numera, men de ha vittrat sönder
och bortförts under den miljard av år, då
Närke låg över havsytans nivå. Det som
finns kvar är endast små rester, som kunnat
bevaras tack vare att slätten har legat
nedsänkt i skydd bakom Kilsbergens och
Tiveden-Tylöskogens förkastningsbranter.
Kalksten och skiffer finnas endast i två
mindre områden, ett invid Kilsbergen från
Frösvidal i Kils socken ner mellan
Garp-hyttan och Latorp genom Tysslinge och
Hidinge till trakten av Fjugesta och
Edsbergs Sanna, det andra invid den södra
förkastningsbranten från Alm i Hallsberg och
Hjortsberga i Kumla genom Sköllersta fram
mot Tångsätter och Vilhelmsberg i Asker,
därifrån det går ut i en kil mot
Hjälmarstranden i Lännäs. Mindre områden ligga
vid Göksholm i St. Mellösa och Vrana i
Sköllersta. Sandstenen har större
utbredning. Den finns under större delen av slätten
med undantag av ett triangelområde, som
ligger inom en linje dragen mellan Linnäs i
St. Mellösa, Skoftesta i Kräklinge och Sanna
i Vintrosa.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
