Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Närkes natur. Av Erik Rönnby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
torp begynner övergången från låg- till
höglandet, och denna är här, liksom nästan
överallt, särdeles vacker. Från en backe ser man
på en gång den sköna Viby socken omkring
en insjö, i vilken små lurviga öar äro kastade
som blomsterkvastar, och vars stränder
prydas av lummig lövskog och trevliga
gårdar. Ifrån Vretstorp passeras Tiveden, —
denna gamla gräns mellan Svea och Göta, —
en skogbeväxt berg- eller rättare
höjdsträckning, nära av ett par mils bredd. Vägen är
backig; utsikterna värmländska. En mängd
små vatten ligga spridda emellan de
lövprydda kullarna. Trakten kring Snavlunda
kyrka är i synnerhet täck. Rönnblommorna
voro i detta högland ännu ej utspruckna,
ehuru redan innan vår avresa i det så mycket
nordligare Uppsala."
Ur turistsynpunkt är Geijers brev en god
beskrivning. Att likna Närke vid en tallrik
är inte illa funnet, den bilden är lätt att hålla
i minnet. För fantasien är det dock
behagligare att låta blicken från någon
utsiktspunkt fara ut över den bördiga slättbygd och
den omväxlande bergsbygd, som båda finnas
i Närke och som ge upphov till en
naturskönhet, som kan vara både robust i sin vildhet
och väl nyanserad i fina färgvalörer.
Vill man närmare utreda
naturförhållandena, får man gå till berggrunden och den
geologiska historien även här.
Graniten uppträder huvudsakligen i ett
område kring Askersund samt nedåt
Vätterns västra strand mot och in i
Västergötland. Gnejs av grå eller röd färg är
emellertid den vanligast förekommande bergarten.
Stora områden bestå av s. k. ögongnejs, i
vilken runda fläckar av ljus fältspat titta
fram. Ett sådant område sträcker sig ca fyra
mil söderut från Lerbäcks kyrka, ett annat
lika långt västerut från Snavlunda kyrka
och ett tredje ett par mil söderut från
Laxsjöarna.
Både graniten och gnejsen här äro
djupbergarter, vilket betyder att de ha bildats på
stort djup. Genom vittring under hundratals
miljoner år ha de överliggande lagren
smulats sönder och avlägsnats och de undre
kommit i dagen. Sådana grovkristalliniska
bergarter som Sydnärkes uppkomma när
magman sakta stelnar långt under jordytan.
Gnejsen var kanske en gång i tidernas
morgon en avlagrad bergart, men den har senare
genom veckning och knådning under starkt
tryck och stor värme omvandlats till den
halvt kristalliniska och halvt skiffriga
sten-art den nu är.
I gnejsen äro här och var inlagrade s. k.
sulfidmalmer, bland vilka de mest
uppmärksammade äro den under brytning varande
zinkmalmen i Åmmeberg och den fram till
1880-talet bearbetade koboltmalmen i Vena
öster om Åmmelången, båda var i sitt slag
Sveriges hittills största fyndigheter.
Det utmärkande för terrängen i Tiveden
är dess egendomliga sönderspruckenhet och
dess rikedom på stora block strödda om
varandra och på varandra i en vild oreda.
"Här hänga mossiga rullstensblock,
som tornats upp till cyklopiska väggar."
Markformerna äro starkt markerade med
tätt liggande, djupa och smala dalgångar,
vilka i vissa områden, såsom söder om
Fager-tärn och sydost om Askersund, äro utdragna
i nord-sydlig riktning. Dessa sprickdalars
uppkomst och riktning grundar sig i stor
utsträckning på ögongranitens benägenhet att
spricka sönder i vissa plan. Genom landisens
inverkan rensades de nord-sydliga
sprickorna upp, fördjupades och utvidgades. Dessa
två geologiska agenser ha alltså medverkat
till terrängens utformning i södra Närke. J
de djupast liggande delarna av
sprickdalarna har vatten samlats till långsträckta sjöar.
Sjönamnen Lången och Långsjön uppträder
på flera ställen. Även utsträckningen av
Åmmelången och Östersjön är upplysande.
Strax söder om Tisaren upptages en sådan
sprickdal, Gropdalen, av Kroksjön,
Mörn-tärn, Krampen och Björsjön. "I Gropedal
märker man genast", säger Arvid Bergdahl
i Örebro läns naturskyddsförenings årsskrift
1843, "hur isen arbetat vid upprensningen
av den smala klyftan, hur den plockat block
ur den sprickfulla östra bergväggen, som är
skrovlig och ojämn, men avslipat den västra,
så att den blivit nästan plan och slät."
Ett annat drag, som präglar södra Närkes
natur, är den ringa förekomsten av
moränjord. Stora områden bestå av kala stenhällar
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
