- Project Runeberg -  Örebro läns förvaltning och bebyggelse / II. Närke /
30

(1948-1950) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Närkes natur. Av Erik Rönnby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i den havsvik, som fanns vid Snavlunda, var
ungefär 20 meter. Denna grunda vik fylldes
så småningom helt och hållet med isälvsgrus,
varvid havsytans nivå betecknade den största
höjd, till vilken materialet kunde läggas upp.
Ett flertal större och mindre platåytor intaga
denna höjd, och den jämna ytan vid t. ex.
Norra Bricka visar just den nivå havet hade
vid detta tillfälle. I platån finnas också ett
stort antal dödisgropar, runda eller ovala
kittlar med anmärkningsvärt branta sidor.
Dessa gropar ha uppkommit därigenom att
större eller mindre isblock inbäddats i fälten
tillsammans med sanden och sedan vid sin
avsmältning lämnat efter sig håligheterna.
I gruset och sanden är stoft av alunskiffer
starkt förekommande, vilket gör gruset orent
och ovanligt dammigt. Här ligger alltså en
del av den skiffer, som före istiden låg ute
på slätten. Snavlundafältets jord är också
bördigare än sandfältet vid Lerbäck och
Vissbomon, därför att dessa sakna
skifferstoft.

Nästa ås österut börjar nere vid Medevi
och följer landsvägen upp till St. Forsa, där
den svänger åt öster mot Forsasjön, går så
ungefär rakt norrut och träffar Zinkgruvans
järnväg vid Dalby och utgör underlag för
denna fram till Västerby, där den försvinner.

Den ås, som är störst på slätten,
Halls-bergs-Karlslundsåsen, är även i skogsbygden
störst. Den kommer in i Närke vid
Mariedam, slingrar sig norrut och vidgar ut sig
till breda fält både vid Gårdsjö, Lerbäck och
Vissbo.

Isälven, som byggde upp Gårdsjöfältet, har
runnit fram genom Mörtsjödalen, där den
avlastat en älvbädd nära det dåtida havets
högsta nivå. Medan området sydväst om
Gårdsjö ännu var till största delen istäckt,
låg en öppen ränna efter östra bergväggen,
i vilken den östra deltaytan kunde byggas
upp. De västligare områdenas avsättningar
skedde i ett mera istäckt fält i smärre öppna
fickor i isen, vilken då var avskild från den
stora inlandsisen och bildade ett
dödisom-råde.

Lerbäcksfältet bildar en oval yta, ca tre
kilometer lång och en och en halv kilometer
bred. Det består av en rad åsryggar i ungefär
nord-sydlig riktning, i stort sett svagt båg-

formigt följande fältets ytterkanter. Fältet
delas i två olika stora delar av en relativt
bred sänka, som löper i nord-sydlig riktning,
och i vars mitt ligger en ej fullt åtta meter
djup sjö, Klockarhyttesjön. När sanden
avsattes, låg en tunn dödismassa över fältet,
vilken hade spaltat upp sig i en rad parallella
sprickor, som voro smalast norrut och
vidgade sig mot söder. I dessa avsattes åsryggarna.

Lerbäcksfältet och Vissbomon ha avsatts
i ett dödisområde, där isälvarna kunnat skära
sig genom isen och bilda fickor, i vilka
material har samlats. Medan detta skedde, låg
isen tjock över Närkesslätten och i Tisarens
bäcken, och smältvattensälven tvingades
därför upp för branten söder om Hallsberg och
medförde då den sand, som nu ligger i de
båda isälvsfälten. När iskanten släppte
förkastningsbranten, skedde avsättningen nere
på slätten i stället.

Den fina sanden utanför iskanten kunde
av de ofta starka vindarna, som kommo från
ett ständigt högtryck över isen, drivas ihop
till formliga flygsandsdyner. Detta kunde
givetvis endast ske, där marken låg över
havsytan, och dynerna måste alltså ligga
minst 140—150 meter över havet i dessa
trakter. Sådana dyner ha upptäckts i stor
mängd söder om Lerbäcks järnvägsstation
samt även öster om Kyrksjön i Lerbäck och
väster om Vissbomon.

Den havsyta, i vilken deltabildningarna i
södra Närke avsatts, stiger åt norr med ca
0,8 till 0,9 m pr km. Dessa siffror visar
alltså, i vilken grad landet här höjt sig efter
istiden olikformigt hastigt.

Medan havet ännu låg över Närkesslätten,
hade Vättern hunnit höja sig så mycket, att
den blev en avstängd insjö. Dennas första
avlopp gick åt norr. Norra delen av
Forn-vättern höjde sig emellertid hastigare än
södra, och avloppet i norr sinade därför, när
sjöns vatten började rinna över vid Motala
i stället. Den passpunkt i norr, där Vätterns
avlopp en gång låg, var den kalspolade
bergtröskeln mellan sjöarna Skirn och Tibon,
som numera har en höjd av 105,2 meter över
havet. Fornvättern blev enligt Erik Nilsson
en isolerad sjö ca 6.700 år f. Kr. och hade
sedan sitt avlopp genom Tibon under nära
2.000 år fram till ca 4.800 år f. Kr. Då hade

30

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:19:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/olfb/2/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free