Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågellivet i Närke. Av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Foto E. Rosenberg
Ung svartstork, häckfågel i Kilsbergen 1923.
denna ursprungligen öken- och steppfågel en
storartad invasion i Nordeuropa och nådde
slutligen även vårt land, där hon blev
bofast i Skåne men även i utkanterna av en
del städer och byar längre norr ut. Till
Örebro synes hon ha kommit på 1890-talet och
sedan dess har hon hållit sig; hon var rätt
talrik på 1920-talet men har sedan gått
tillbaka, så att nu 1947 blott ett eller två par
finnas kvar i västra stadsdelen — hennes
tillvaro här hänger på en skör tråd, ty
artens vandringsfeber tycks för länge sedan
ha avsvalnat. Under flyttningstiderna visar
sig ibland den behagligt tecknade och med
två små originella fjäderhorn försedda
berglärkan, som bor på sandiga platåer
bland fjällen.
En fågel som alla borde känna till är
trädpiplärkan, som i maj och juni stämmer
upp sin omväxlande sångstrof, när hon
höjer sig i luften ett stycke för att så sakta
dala ned och slå till på en trädtopp.
Ängpiplärkan häckar på de öppna torvmossarna
och på större, tuviga ängar, hon uppträder
dessutom i massor på åkerfälten, när
sträcket pågår till och från de oändliga
fjällhedarna i norr. Om hösten ses den
högnordiska rödstrupiga piplärkan regelbundet vid
Oset.
Alltid lika välkommen anländer sädesärlan
till örebrotrakten i första aprilveckan. En
månad senare kommer gulärlan, som
såningsmannen i dessa nejder kallar den
"riktiga säsärla". En tid efteråt uppenbara sig
stora flockar gula ärlor som ha svartare
huvuden än de här bosatta: det är fråga
om den nordiska gulärlan, en ras som hör
hemma i övre Norrland. Ytterligare en
ärle-art förekommer sedan ett trettiotal år i vårt
land, gråärlan, som är den minsta i släkten
men har den längsta stjärten och den
gulaste färgen. Hon är stadigt bosatt vid några
vattendrag i Småland och häckade 1937 vid
en kvarnbäck i Västernärke.
Inga andra fåglar liva upp vår ruggiga
vinter så som mesarna. Talgoxen är
omåttligt populär, det är han som först knackar
på fönstret när kölden kommit och det är
han som först tar "risken" att besöka
fågelbordet och att sätta sig in i
fågelautomatens konstruktion. Den lövskogsbundna
blåmesen väcker alltid förtjusning genom
sin vackra färg och pigga uppsyn, likaså
de enkelt gråa, svarthuvade entitorna —
alltid två och två i sällskap — genom sitt
stillsamma men på samma gång beskäftiga
väsen. I skogen samla sig småfåglarna vid
denna tid i stora sällskap, som gemensamt
dra fram genom markerna och som på grund
av deltagaremajoriteten kallas "meståg".
Här får man också se våra
barrskogsmesar: den trevliga tofsmesen, den lilla
svartmesen, som ser ut som en talgoxe i
färgen men är mörkare och har vitt inte
blott på kinderna utan också i nacken, samt
talltitan, skild från entitan genom sin rent
askgråa färg, ljusa bräm på vingarna och
framförallt på lätet — hon säger "tecka tä
tä tä" med stark betoning på "täna", icke
"hitzia deddedde hitzia". Under mycket kalla
vintrar händer det någon gång att man får
se den alldeles orädda lappmesen, som har
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
