Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågellivet i Närke. Av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Foto E. Rosenberg
Tranpar på mossen
brun hjässa och rävrött på sidorna. Den
otroligt näpna och intagande stjärtmescn
håller strängt ihop familjevis och följer sina
egna vägar genom skog och hagar.
Till mestågen ansluta sig flera andra
fåglar av närmare eller fjärmare släkt.
Nöt-väckan, som älskar eken och tillhör
park-och lövskogslandskapet, är med ibland; det
är hon som flöjtar så starkt om våren och
som då och då väcker sensation på
fågelbordet, där hon först gör rent hus och sedan
stoppar den "uppnäsiga" näbben full.
Obligatorisk medlem av mestågen är
trädkryparen, stillsam och försynt, i allt nötväckana
motsats, som hoppar uppför trädstammarna
och plockar myriader små insektsägg ur
barkspringorna med sin tunna, bågböjda
näbb. Med fina pip fladdrar vår minsta
fågel, kungsfågeln, omkring i de yviga
grangrenarna, han verkar grön och kommer man
nära ser man hans gyllenkrönta hjässa. Vår
näst minsta fågel, gärdsmygen,
"tummeliten", håller sig för sig själv och till sina
gömställen i rishögar och bäckraviner, där
han ibland mitt i smällkalla vintern stämmer
upp sin eldiga sång; köldvintrarna i början
av 1940-talet gingo hårt åt många
småfåglar, men alla ha repat sig utom just vår
gärdsmyg: det är blott på få ställen som
man nu, 1947, kan se den lilla förtjusande
bruna fågeln med en stjärt som alltid står
rakt i vädret.
Som häckfågel är strömstaren sällsynt i
våra trakter, men regelbunden vintergäst är
han på så många fler ställen, vid forsar och
ständigt öppna vakar i åar och bäckar. Där
sitter den svarta fågeln med det vita bröstet
och niger på iskanten eller på en sten och
kastar sig så i vattnet, simmer och dyker
till bottnen och kommer upp med en
husmask i näbben, som han efter lämplig
gnugg-ning låter sig väl smaka; när sinnet faller på
honom sjunger han en munter strof.
En vinterfågel är också den vita, isgrå
och litet svartbrokiga vårfågeln, som
brukar sitta på någon buske eller trädtopp ute
på fälten och spana efter sorkar i snön eller
efter förbiflygande småfåglar. Hans mindre
släkting törnskatan, en vacker fågel,
särskilt hannen med sitt blågrå huvud, rödbruna
rygg och rosenskimmer på det vita bröstet,
håller till i allehanda snårmarker om
sommaren.
Sätter man upp en fågelholk i trädgården
får man i nio fall av tio den svart och vita
flugsnappar en som hyresgäst. Den tystlåtne
grå flugsnapparen reder sitt bo på tusen och
ett olika ställen men aldrig i fågelholkar,
för så vitt inte dessa äro konstruerade
enkom för honom d. v. s. så grunda och med
så stort hål att han kan ligga på boet och
titta ut. Enligt litteraturen skall lilla
flugsnapparen ha iakttagits i Närke; den gamle
hannen av denna art är röd på bröstet som
en rödhake.
En vinterfågel som få är den vackra
sidensvansen, som då och då kommer ned
från höga nordens barrskogar i väldiga
flockar för att frossa på rönnbären. Budskapet
om ett sällskap sidensvansar i Örebro just
som jag skriver detta — mitten av augusti
1947 vid 30 graders värme! — kommer
alltså som en liten chock.
I skogar och trädgårdar, i snår och
vassar har sångarnas brokiga skara sitt
tillhåll. D. v. s. till färg och utseende äro de
icke brokiga utan tvärtom äro de gråa,
gröngråa, gulgråa, brungråa mest allesammans,
men deras musikaliska prestationer spänna
över vida register. Lövsångaren är Sveriges
vanligaste fågel och varhelst några träd stå
tillsammans, nog stämmer han upp sin lilla
milda strof om sommartiden. Hans släkting
grönsångaren låter höra sitt metalliska
svirrande i fuktiga, tätstammiga löv- och bland-
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
