Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågellivet i Närke. Av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Foto E. Rosenberg
Hornuggleungar
skogar, medan gransångaren, som mest hör
hemma i Norrlands skogar och blott
undantagsvis förekommer i Kilsbergen, under
flyttningen ofta låter höra sitt stillsamt
käxande "salt sill salta sill sill salt" i
trädgårdarna. I varje större lövsnår ljuder
trädgårdssångarens flödande strofer,
svarthät-tan låter höra sina ljuvligt silverklingande
toner i högre och tätare, gärna
granblan-dade trädbestånd, ärtsångaren skramlar än
här, än där bland enbuskar, i tät
tallungskog eller i trädgårdshäckar, törnsångaren
är den ende av de äkta sångarna som ofta
sjunger synligt: sin litet sträva strof kan
han föredraga på toppen av en buske eller
på en telefontråd i närheten av det
igenvuxna dike eller snåriga skogsbryn där han
hör hemma. I lundar och strandskogar, helst
på platser där det finns gott om mygg
förekommer här och där den verklige virtuosen,
bastardnäktergalen eller gulbröstade
sångaren. Man kan lyssna i timmar utan att
tröttna på hans märkliga tongångar och
underfundiga melodier och på alla härmljud han
lägger in i sin rika repertoar. I fråga om
energi överträffas sävsångaren av ingen,
natten igenom drar han sin än sträva, än
svirrande, än flöjtande musik utan avbrott
timme efter timme i den dimhöljda sump-
marken. I den tjocka bladvassen har
rörsångaren sitt hem och här ljuder hans
pladdrande låt med talrikt inströdda
härmljud, en låt som man gärna lånar sitt öra
åt en stund. Mest varje sommar uppträder
numera den hemlighetsfulla
gräshoppsånga-ren i våra trakter. Om nätterna låter hans
märkliga sång från kärr eller gräsmarker,
en sång som inte alls liknar fågelsång utan
svirrandet från en elektrisk ringklocka. (År
1937 uppträdde hans nära släkting
flodsångaren för första gången i Sverige och lät
höra sin om en slamrande symaskin
minnande sångstrof; debuten skedde vid Yxe, i
Örebro län alltså men ett stycke utanför det
egentliga Närke.) Vid Kvismaren har den
skönsjungande kärrsångaren noterats ett
par gånger som förflugen från de skånska
häckplatserna.
Närbesläktad med sångarna, trots namnet,
är järnsparven, han har västlig utbredning
men sökes sällan förgäves någon stans i våra
trakter, där det växer tätt med smågranar
i soliga gläntor i skogen.
Från minst tre fyra grantoppar samtidigt
klingar taltrastens klara, talande tillrop, när
man vandrar i skogen en vårmorgon, och
från åtminstone ett håll ljuda koltrastens
sköna melodier. Den förre har ännu ej blivit
stadsfågel som längre söder ut, men väl den
senare, som nu rätt allmänt flyttat in i
trädgårdssamhällen och stadsparker.
Dubbeltrastens vemodiga, något andfådda sång
ljuder på tallmoarna och vid högmossarna,
rödvingetrasten låter höra sin starka,
fallande flöjtskala i yppiga lövskogsmarker här
och där, hans sydgräns går genom Närke.
Den skvattrande snöskatan har sina
kolonier litet varstädes i skogsbryn och dungar,
även hon har på sistone flyttat in i Örebro.
Som en sällsynthet visar sig den i västra
fjälltrakterna hemmahörande ringtrasten på
sträcket.
I alla skogar och i synnerhet i fuktiga
granskogar förekommer rödhaken allmänt:
om vårkvällarna konserterar han
tillsammans med trastarna från de högsta
grantopparna från alla håll. Lika spridd är
rödstjärten, fast han är mindre individrik och
föredrar torra tallmoar, men han vistas även
i trädgårdar och städernas parker som po-
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
