Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågellivet i Närke. Av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pulär hyresgäst i holkarna. Den svarta
rödstjärten är en sällsynt, sydlig invandrare i
vårt land; i Örebro hördes han för första
gången sjunga från Nikolaikyrkans torn
1857 för att sedan icke stämma upp sin
svirrande och smattrande låt förrän 1938,
då han tidigt om morgnarna slog till på
själva den förgyllda torntuppen. I tre vårar
sjöng han denna gång i stadens centrum
och häckade 1940, då han iakttogs
tillsammans med bobyggande hona.
En invandrare som synes ha fått fast fot
är ingen mindre än näktergalen. Från fem
sex håll inrapporteras årligen från
hänryckta åhörare att han låtit höra sig i våra
trakter. I närheten av Oset invid västra
hjälmarstranden ha två mästersångare nu i
fyra år konserterat natten igenom i de täta
lövdjunglerna från omkring 20 maj till
midsommar. Den i de lapska fjällens och
myrarnas videmarker hemmahörande
näktergalsläktingen, den rödstjärniga blåhaken,
besöker oss på söderflyttningen regelbundet
i de båda första septemberveckorna, men
för att träffa den fina resenären fordras
nog ett visst litet detektivarbete: han
döljer sig skickligt bl. a. bland ogräset på
Örebro sopstation och i rörvassarna vid
Oset. På sistnämnda plats hördes om
kvällen den 17 juni 1943 en sällsamt klingande
sång, det hördes höga flöjtläten samtidigt
som en surrande underton — typisk
blå-hakesång! Det gissades genast på den i
Mellaneuropa, närmast i Pommern,
förekommande rasen vitstjärniga blåhaken och
mycket riktigt: rätt som det var höjde sig
sångaren upp i luften och landade, alltjämt
sjungande, i en videbuske, där han visade
sitt blåklintsblåa halssmycke, i vilket vid
ett crescendo den snövita stjärnan blänkte
till. Det var första gången denna fågel
uppträdde i Sverige. Följande vår återkom han
till Oset, där han en tid fröjdade åhörarna
med sina metallklingande tongångar och sin
häpnadsväckande förmåga att härma andra
fåglar.
Den allbekanta stenskvättan återkommer
till våra landamären i mitten av april och
hör alltså till de tidigare flyttfåglarna.
Hennes mindre släkting buskskvättan, som bor
överallt på ängar och fält men är mindre
Foto E. Rosenberg
Enkelbeckasin
allmänt känd till namnet, anländer först
omkring 1 maj. Båda våra skvättor äro
skickliga härmare och särskilt buskskvättan
kan under efternattimmarna prestera
märkliga låtar.
Alla våra tre svalarter måste betecknas
som allmänna, men det råder ingen tvekan
om att de fordom, före slättlandens
torrläggning och innan byalagen sprängdes
förekommo i ojämförligt större mängd. Den
vackra, blåglänsande, gulvitbukade,
rödha-kade och saxstjärtade, muntert kvittrande
ladiisvalan häckar i lador och logar vid så
gott som alla lantgårdar, den trevliga,
vit-gumpade och dunfotade hussvalan murar sitt
lerbo mest i små kolonier litet mera spritt
på husväggar såväl på land som i stad,
medan den gråbruna, halsringade, i flykten
nästan nattf järilliknande backsvalan har
sina ofta stora kolonier förlagda till
grustag och andra tvärbranta, nakna brinkar
eller skärningar. Över sjöar och vassar ser
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
