Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågellivet i Närke. Av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Foto E. Rosenberg
Sparvuggla
man alltid svalor i större eller mindre antal
på jakt efter myggsvärmarna, men aldrig
ser man så mycket svalor eller fåglar
överhuvud taget som vid Oset de båda sista
dagarna i augusti. I tiotusen och åter tiotusen
svärma då backsvalorna om morgnarna och
kvällarna över vattnet i fjärdens inre del
och över vassarna, där de ha sina sovställen
under flyttningen från häckningsplatserna i
mellersta och norra Skandinavien till
övervintringsplatserna i östra Sydafrika.
Tornsvalan är ingen "riktig" svala, ej ens
en tätting utan tillhör en särskild ordning.
Alla känna till den mörka, smalvingade
fågeln som flyger omkring i luften hela den
långa sommardagen och ibland susar fram
med svindlande fart och vrinande läten
tillsammans med några artfränder. Till sitt bo.
som tornsvalan i våra trakter mestadels har
under en tegelpanna, återvänder fågeln
troget: Maurits Magnusson i Hasselfors har
haft en ringmärkt tornsvala i samma bo nu
fjorton år i rad.
I barrskogarna, helst de glesare
tallmoar-na eller i utkanten av torvmossarna
hör nattskärrans surrande "errrrrrrrr urr
errrrrrrrrr ...." till den stående
nattmusiken. Man ser den ljusskygga fågeln ibland
med falklik flykt jaga skalbaggar kring
trädtopparna eller sitta hopkurad med
lysande ögon på landsvägen i bilens
strålkastarljus.
Som en stor sällsynthet uppenbarar sig
någon gång härfågéln i våra bygder, den
brokiga fågeln med den fantastiska
fjäderkammen och det dova ropandet "opp opp
opp", som allmogen förr tydde som förebud
till krig och örlig.
Om den praktfulla, blågrönskimrande
blåkråkan skrevs det 1863 i en avhandling om
örebrotraktens fåglar, att "hon sökes sällan
förgäves i gammal aspskog, där hon helst
bygger". Nu sökes hon förgäves i hela sitt
gamla sydsvenska utbredningsområde utom
på den gotska Fårön, där några par bo i
skogarnas håliga torrfuror.
Kungsfiskaren, en annan fågel med
"tropiskt" utseende, iakttogs under 1930-talet i
alla våra större åar och bäckar och häckade
åtminstone vid Svartån. Han led starkt under
krigsvintrarna men försvann ej alldeles utan
kläckte ut ungar återigen 1946. Den följande
vintern blev på nytt förhärjande och man
vet ännu ej om några av våra kungsfiskare
överlevde. Det vore en stor förlust om man
ej mera finge se den lilla fågeln med det stora
huvudet ila fram över vattnet som en slungad
ädelsten, skimrande i grönt eller blått allt
eftersom ljuset faller rakt på eller från sidan.
Av hackspettarnas ordning ha åtta arter
iakttagits i Närke. Den talrikaste är
otvivelaktigt gröngölingen, vars högljudda vårskri
ljuder från de flesta dungar och hagmarker,
bara där finns någon gammal, innanmurken
asp. Hans släkting gråspetten, som också är
grönaktig men med föga svart på huvudets
sidor och rött på huvudet bara hos
hankönet och därtill endast på pannan samt är
mera småvuxen, visar sig sällsynt om
vintern, då han som sin större frände hackar
i skogens myrstackar. Av brokspettar häcka
två arter i våra trakter, den större
hackspetten, vars förekomst är en smula
periodisk och kanske i viss mån beroende av till-
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
