Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågellivet i Närke. Av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
exemplar av rostanden, troligen en rymling
från någon fågeldamm.
Andfåglarna äro i Närke rikligt
representerade. Gräsanden, den största och mest
kända av dem, är spridd i alla sjöar och
vatten mer eller mindre talrikt och uppträder
även som "stadsfågel", den lilla krickan är
också vitt spridd, icke minst i
skogstrakternas vatten, där hon gärna häckar. Mer
bundna vid slättens vassrika sjöar och träsk äro
de andra arterna: artan, skedanden och den
mycket sällsynta snatteranden. Under
flyttningstiderna men i viss mån även under
sommaren visa sig i slättsjöarna de mer nordligt
boende bläsanden och stjärtanden. Om våren,
när hannarna bära sina färggranna
praktdräkter, äro de olika arterna lätta att
särskilja och det är dessutom ett både vackert
och nöjsamt skådespel att betrakta de
brokiga skarorna på de översvämmade ängarna
och maderna. Vad färger beträffar tas väl
priset av skedanden — vitt bröst, grönsvart
hals, blå övervingar, brun buk, röda fötter —
men i övrigt har hon ju utseendet, det stora
huvudet och den väldiga, skedformiga näbben
något emot sig, så att hon ter sig mer lustig
än direkt vacker. Vackrast äro kanske
små-änderna: krickan med sitt bruna huvud med
grönblått band på sidan och glänsande grön
vingspegel, årtan med vitt band på det
brunaktiga, fint vitstreckade huvudet, ljusblå
innervingar och blekgrön spegel, men även
bläsanden är synnerligen grann med sin ljust
rödbruna hals och gräddgula bläs samt lätt
igenkännlig på den vita buken, ståtligast åter
är otvivelaktigt den stora stjärtanden med
sin smäckra svanhals och sitt långa
stjärtspjut, hon är som ett "fullblod" bland änder.
Den medelstora snatteranden, rätt enkelt
färgad i brunt och grått och med särpräglad
vit vingspegel, fanns förr i några få par i
slättsjöarna men visar sig numera blott
under höstflyttningen; då arten under de
allra sista åren visat en märklig ökning i sitt
svenska bosättningscentrum i södra Uppland
är det att hoppas att hon snart på allvar
återkommer till närkesvattnen.
I Hjälmaren och närliggande slättsjöar
förekomma två dykänder, brunanden, vars
hanne om våren uppträder med rödbrun hals
och ljust askgrå rygg, samt viggen, en mer
Foto E. Rosenberg
Fiskgjuse, störtdykare, torkar sina vingar.
småväxt dykand av svart-vit färg och med
nedhängande nacktofs. Båda dessa arter ha
invandrat på senare tid, brunanden under
senare delen av 1800-talet, viggen först under
innevarande sekel: nu äro dessa knubbiga
och trevliga fåglar nästan dominerande i
fågelvärlden mångenstädes vid Hjälmarens
stränder och holmar — den kraftiga
minskningen efter den svåra isvintern i sydligare
farvatten i början på 1947 får man hoppas
blott är tillfällig. Den tredje av våra bofasta
dykänder än knipan, som under sträcket
visar sig i de flesta vatten och vars melodiskt
klingande vingslag det inte är ovanligt att
höra mitt över städerna under
förvinternätterna, synes uteslutande häcka i
skogstrakterna väster ut, särskilt vid Kilsbergens
många småsjöar och vid vatten inom
Let-älvens område. För knipans trivsel är det
nödvändigt att särskilt gamla aspar med
spillkråkhål få stå kvar i skogen, ty i sådana
reder hon sitt bo; för att hjälpa upp stammen
har man satt upp stora holkar, vilket ju är
att varmt rekommendera, fast ojämförligt
bäst och billigast är att spara boträd.
Under flyttningarna visa sig några andra
dykänder i våra trakter. Berganden synes
ibland vid Oset eller på Tysslingen, någon
gång om senhösten kan man få höra alfågeln
sjunga ute på Hjälmaren. Svärtan, den stora
svarta dykanden med den vita vingspegeln,
är rätt sällsynt, men icke så hennes något
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
