Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågellivet i Närke. Av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mindre släkting, den helsvarta sjöorren:
praktiskt taget varje majnatt under
mörktimmarna hörs denna fågels mjuka vissling,
som påminner om korta tidssignaler, när han
sträcker över våra trakter från Skagerack
och övervintringsplatserna i Nordsjön till
Östersjön och häckningsplatserna på den
nordeuropeiska tundran. En ejder lär en gång
ha påträffats i Hjälmaren.
Alla våra tre skrakar eller fiskänder visa
sig i Närke, den minste av dem, salskraken,
dock blott höst och vår och då framför allt
i Tysslingen och vid Oset. Småskraken häckar
ej sällsynt vid Storhjälmarens kala och
steniga stränder men visar sig sällan inne i de
grumliga fjärdarna. Storskraken finnes
däremot flerstädes fast fåtaligt vid de större
vattnen och har t. o. m. befunnits häcka i
stora, för knipor uppsatta holkar vid sjöar
i Kilsbergen. Om hösten uppträder denna
skrake i stor mängd i Hjälmaren, man kan
få se sällskap om hundratals fåglar simma
över fjärdarna på linje med noggrann
rättning och med plaskande slag med
vingarna driva småfisken framför sig mot
stränder eller skär, där så ett livligt fiskande
vidtar.
Storskarven, vår enda representant för
pelikanfåglarnas släkte, visar sig då och då
i Hjälmaren, där han brukar sitta kapprak
på en sten och fläkta sig med vingarna. Dessa
skarvar tillhöra den nordliga rasen och
komma på sträck från Vita havet och
ishavskusten. 1946 inträffade en sensation i
det att tre exemplar av den sydliga rasen
döko upp i sjön på våren. Ett par gjorde
häckningsförsök, först på ett stenblock
utanför Oset, sedan i en pil på en holme vid
Vinön. Denna skarvras invandrade i Sydsverige
i början på 1800-talet, under Napoleonkriget,
från kontinenten över Danmark, men
utrotades tyvärr helt i början på detta sekel. Nu
under det gångna Hitlerkriget ha skarvarna
satt sig i rörelse igen och i tusental besatt
några platser i vårt södra grannland, varför
man först var böjd att se de mörka
fiskarefåglarnas uppträdande i Hjälmaren i
samband härmed. Emellertid har det senare visat
sig att från Skansen i Stockholm rymt några
storskarvar av den sydliga rasen, varför det
sannolikt var fråga om dessa i Hjälmaren.
Skäggdoppingen är en vanlig och välkänd
uppenbarelse i alla våra vassrika sjöar och
fjärdar. På senare tider har den vackra
röd-skäggiga och dubbeltofsade fågeln minskat
i antal och några stora kolonier i
hjälmarvassarna finner man knappast längre. Vårt
land hyser ytterligare fyra doppingarter, men
ingen av dem har på allvar slagit sig ner i
något närkesvatten. Man tycker annars att
svarthakedoppingen, som häckar i
grann-landskapen både söder och öster om oss borde
finnas, men blott ett enda fynd av gammalt
datum föreligger från Tysslingen.
Gråhake-doppingen är heller ej observerad mer än vid
ett tillfälle, medan den lille dvärgen i
släkten, smådoppingen, visat sig ett par gånger,
senast bland änderna i Svartån i Örebro om
senhösten 1946 — den stora allmänheten tog
honom trots den ovanliga årstiden för en
liten andunge!
Lommarna älska i motsats till
doppingarna djupa och klara skogssjöar. Den
svart-strupiga storlommen häckar på låga skär i
sjöar som Sottern, Toften och flera av de
större kilsbergsvattnen, medan den
rödstru-piga smålommen reder sitt bo vid små gölar
på några av Västernärkes mossar och blott
besöker de närbelägna sjöarna för att hämta
fisk. Båda våra lommar äro stora
grannlåtsfåglar, vilkas vilda musik ger en sällsam
ödemarksstämning åt landskapet.
Två arter duvor förekomma i vårt land, en
tredje visar sig tillfälligt. Den stora
ringduvan är numera en mycket talrik fågel och
uppträder tidvis i stora skaror i framför allt
veteodlande trakter. I alla skogar och hult
hör man om våren och sommaren hennes
"känsliga" kutter. Den mindre blåduvan eller
skogsduvan, som är något mörkare blågrå
och saknar vitt i dräkten, är numera i starkt
avtagande, endast på vissa bruks- och
herrgårdsskogar, där man av någon anledning
låtit gamla ihåliga ekar eller stora aspar och
furor med spillkråkhål stå kvar, har man
nöjet att höra hennes korta, dova tutningar.
Medan ringduvan bygger sitt risbo öppet på
en trädgren, måste blåduvan ovillkorligen ha
ett större trädhål att lägga sina båda vita
ägg i.
Den sydliga, täcka turturduvan har vid ett
par tillfällen också iakttagits i Närke, den
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
