Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågellivet i Närke. Av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ena utan närmare bestämd lokal, den andra
sedd vid Ringaby av Nils Eckerbom.
Vi komma nu till småvadarnas stora
grupp, till pipar- och snäppfåglarna. Den
brokiga, tofsprydda vipan har blivit allt
allmännare ute på de odlade slätterna och
häckar inte bara i närheten av sjöar och
sumpmarker utan även på åkerfält långt från
vatten. Ljung pipar en däremot, som förr
allmänt bodde på alla större torvmossar, är
numera mycket sällsynt som häckfågel och
förekommer blott på ett par lokaler i
Västernärke. Det finns två raser av ljungpipare i
vårt land och båda ha iakttagits här under
häckningstiden, men de numera bofasta
paren förefalla tillhöra den nordliga typen. Den
mindre strandpiparen förekommer på några
ställen, men då hans vistelseorter, kala,
sandiga stränder, alltmer tagits i anspråk som
badplatser och för sommarstugebebyggelse
är han numera helt fåtalig. Hans nära
släkting den större strandpiparen ses ofta på
sträcket om eftersommaren, framför allt vid
Oset. På sistnämnda plats visar sig också
regelbundet vid samma tid den stora sibiriska
kustpiparen. En sällsynthet är däremot den
lapska fjällpiparen. Två utpräglade
havskustfåglar sträcka årligen över dessa
trakter, nämligen strandskatan och roskarlen.
Bland mera glädjande tilldragelser på
fågelfronten under de senaste femtio åren är
att storspoven blivit så allmän på slätten.
Förr var denna stora snäppfågel med den
långa bågböjda näbben en utpräglad
bebyggare av mossar och sanka ängar, men i
motsats till många andra fåglar försvann han
inte när dessa marker torrlades i mitten av
1800-talet utan anpassade sig efter de
ändrade förhållandena. Han har liksom vipan blivit
en verklig åkerfågel, men givetvis blott under
häckningstiden, den övriga delen av året
lever han vid havet. Med sina tjusande
flöjttoner livar storspoven eller "vindspolingen",
som närkesbonden kallar honom, våra
lågslätter om våren.
Flera små vadarefåglar, som förr voro
utmärkande för Närkes sumpiga lågslätter och
grunda slättsjöars stränder, ha minskat eller
helt försvunnit från landskapet. Dit hör
dubbelbeckasinen, som i massor fanns på de
våta gräsängarna i Kvismaredalen och annor-
4 — Svenska Län
Foto E. Rosenberg
Stjärtmes
städes och där höll sina egendomliga spel om
vårnätterna. Nu för tiden är han ytterst rar
även under flyttningen. Brushanen visar sig
under flyttningen, särskilt om hösten, i icke
ringa antal, men som häckfågel torde han
vara helt borta och hans tornej och
färggranna uppvisningar på lekplatsen i maj
måste vi resa till Skåne, Öland eller till övre
Norrland för att få bevittna. Den lilla
svart-magade kärrsnäppan synes ej heller längre
finnas som häckfågel i Närke, medan
grönbenan alltjämt håller sig på en del
mosslag-gar i skogstrakterna västerut. Som
bebyggare av skogen och dess tjärnar och småkärr
har däremot den skygga skogssnäppan hållit
sig bättre, man brukar alltid höra hennes
cittrande, taktfasta spel, när man besöker
Kilsbergen om vårmorgnarna. Den pigga
gråa drillsnäppan bebor alla steniga,
träd-och buskbeväxta stränder. Rödbenan har
häckat åtminstone vid Oset men tydligen
blott tillfälligt. Vid alla större kärr och vid
sanka sjöstränder förekommer
enkelbecka-sinen, horsgöken, vars gnäggande
stjärtpenneläte alltid väcker förundran om
vårkvällarna. Hans mindre släkting halvenkla
beckasinen låter ibland också höra sig i
nattmörkret, detta osannolika ljud av en
galopperande häst uppe i luften, men den fågeln
rastar blott på sin flyttning till myrarna i
Nordlappland. Allmänt spridd i skogarna är
morkullan, som också livar vårkvällarna med
sin knortande och knispande parningsflykt.
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
