Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fisket och fiskevården. Av Nils Eckerbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en ofta mer än kilometerlång lina. Redskapet
är emellanåt mycket fiskligt och användes i
stor utsträckning. — Laken måste alltså
anses vara en ganska underlig fisk.
Såsom tidigare omnämnts, förekommer i
Hjälmaren ett stort frivattensfiskeområde,
dit strandäganderätten icke anses sträcka
sig. Inom detta område, som är beläget i den
del av sjön, som plägar kallas för
Storhjälmaren, får fiske med s. k. rörliga
redskap bedrivas av varje svensk person. Detta
djup vattensfiske utnyttjas även flitigt,
särskilt under vinterns sön- och helgdagar och
sommarens semestertider, av dem som bo
utmed sjöns stränder samt av befolkningen
från Örebro och Hjälmaren angränsande
tätorter. Fri vattensfisket utnyttjas av dessa
fiskare mest med krokredskap, men även
yrkesfiskarna begagna sig rätt allmänt av
fisket å frivattnet bl. a. genom ett för sjön
specifikt notfiske.
Detta fiske bedrives från båt efter
huvudsakligen gös med hjälp av en speciell
djupnot. Den skötes från blott en båt och är c:a
93 meter i längd samt c: a 20 meter djup och
verkar sålunda nästan som en jättelik
under-tagshåv. Fisket sker i regel å djupt vatten,
höstetid på natten, men på sommaren även
på dagen. Anmärkningsvärt nog anses detta
fiske sålunda icke fångstligt på
sommarnatten! Det har tidigare givit mycket goda
fångster; notfiskarnas båtar uppgick ofta
samtidigt till mer än 100-talet. — Detta
notfiske var emellertid ett ansträngande och
ofta riskfyllt arbete under kolmörka
höstnätter. Detta torde vara förklaring till dess
successiva försvinnande, samtidigt med att
de bekväma hjälmarekatsorna nu vunnit allt
större användning.
Vätternfisket.
Vättern är ingen fiskbördig sjö. Dess
stränder äro ofta bergiga och branta; den
odlade jord, som går ned mot sjön, är ringa
till arealen och dessutom mager. Sjön är djup
och kall. Dess vatten är klart. Alla dessa
förhållanden skapa visserligen en mycket hög
kvalitet på fiskköttet, men däremot icke
någon stor produktion. De betinga dessutom
en helt annan sammansättning av sjöns
fiskbestånd än den, som ovan redovisats för
Hjälmaren.
De fiskslag, som främst äro föremål för
fiske i Vättern, äro s. k. kallvattensfiskar:
röding, sik, laxöring, harr och siklöja.
Dessutom fångas jämväl nästan samma fiskslag
som i Hjälmaren, nämligen: gädda, abborre,
lake, nors samt braxen och annan s. k.
vitfisk. Ålfisket är av något större betydelse än
i Hjälmaren, men kräftfisket har alltid varit
obetydligt; kräftorna ha aldrig förekommit
i sådan mängd i sjön, att de varit föremål
för nämnvärt fiske.
Den del av Vättern, som hör till Örebro
län, är icke stor. Den skiljer sig dessutom
avsevärt från den andra, sydliga delen genom
förekomst av skärgårdsliknande öar och
vikar. Den allra nordligaste delen av sjön är
omgiven av odlad bygd och vasstränder.
Sjöns i alla avseenden värdefullaste fisk
är rödingen, Vätterns beryktade storröding,
som är en i södra Sverige sällsynt relikt från
en svunnen kall tidsperiod, men dock
livskraftig och snabbvuxen. Vätterrödingen når
upp till en vikt av 7 kg. Den är en praktfull,
lättsåld fisk, som betingar ett högt kilopris
och alltså är föremål för ivrigt fiske. Värdet
av rödingsfisket i Vättern svarar för ungefär
hälften av sjöns hela avkastning.
Näst efter rödingen i värde torde siken
komma. Av detta fiskslag finnas i Vättern
många olika raser. Man brukar räkna med
en förekomst av icke mindre än 11 olika
sikarter där. De flesta av dessa sikarter bli av
mycket hög kvalitet i Vätterns rena och klara
vatten och traktvis bedrives ett gott sikfiske
i sjön. — Halstrad Vätter-fetsik räknas
sålunda som en stor delikatess.
Laxöringen har tidigare varit ganska
riklig i Vättern, men har minskat katastrofalt
efter företagna utbyggnader av
Motala-Ström, där laxöringen hade sin förnämsta
lekplats vid sjön. Fortgående utbyggnader
av vattenfallen i Vättern tillrinnande få och
små vattendrag ha verkat i samma riktning.
Vätterns storöring har dock enstaka
lekplatser även i själva sjön vid en del uddar
och andra platser med strömdrag. —
Laxöringen i Vättern är nu så sällsynt, att den
knappast längre räknas som salufisk.
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
