Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fisket och fiskevården. Av Nils Eckerbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den samlas ofta en liten stad av dessa
"lak-busor", vilka till det yttre likna små
hemlighus och vintertid ge en egendomlig prägel
åt sjön. Fångsterna kunna bli mycket goda
— när det vill sig. Och då vätternlaken står
i högt pris, kan en lyckad natt i "lakbusan"
ge god lön för mödan och — risken. Ty risken
finns där alltid, eftersom Vättern är en
nyckfull sjö, där strömmarna i vattnet ofta växla
och snabbt kunna bryta sönder isen samt
hindra återtåget på morgonen till hemmet.
— Det är m. a. o. ett spännande fiske, men
dessemellan angenämt nog, enär ju fiskaren
i "lakbusan" har möjlighet att laga mat och
koka sitt kaffe i skydd för regn, snö och
snål vintervind.
Norsen, som användes till bete på
lak-kronorna, fångas i Vättern på ett ganska
egendomligt sätt även den. Fiskarna hugga
ut skålar i isen av y2—1 meters diameter
samt slå sedan ett litet hål i bottnen på denna
isskål, som då fylles med klart vatten. Genom
detta lilla hål tränger nu en förförisk
ljusstråle ned i det djupa vattnet, där norsen
går och har det tråkigt på vintern, samt
lockar upp honom i skålen, varifrån han
sedan icke hittar tillbaka ut. Är det mycket
kallt i vädret, måste fiskarna ideligen hugga
nya sådana skålar, som ju lätt frysa ihop,
krympa och bli otjänliga för fångst. Metoden
är dock ganska tillfredsställande, ur
mänsklig synpunkt: den ger ofta det behövliga
betet, färskt och levande.
Fisket efter gädda och abborre sker med
ryssjor och nät liksom i andra sjöar.
Vätterns kalla och rena vatten ger fiskaren den
välbehövliga lättnaden att han icke
nödvändigtvis — om sjön skulle vara på dåligt
humör, vilket ingalunda är sällsynt —
behöver vittja redskapen dagligen. De kunna
i regel gott och väl "stå" en hel vecka, om
så behövs; och den fångade fisken (om det
finns någon) lever ändå och viftar muntert
med stjärten, när han blir hämtad. Fiskaren
i Norra Vättern är sannerligen icke
bortskämd; han är nöjd med ganska litet. Men
han är förvisso noga med kvaliteten på sin
fisk och skiljer sig fördelaktigt i detta
avseende från många andra fiskförsäljare.
Även i Vättern förekommer, som tidigare
omnämnts, ett "frivatten", där varje svensk
person får fiska med rörligt redskap. I
Vättern är detta "frivatten", dit
strandäganderätten icke sträcker sig, proportionsvis
mycket större än i Hjälmaren med dess
långgrunda stränder. Detta gör för Vätterns
del, att frivattensfiskarna äro många fler,
evad de sedan kalla sig yrkes- eller
nöjesfiskare. Detta har som given följd, att
"frivattnets" intressen uppmärksammas mer än
i Hjälmaren, där strandvattensfisket är det
dominerande. Även i detta avseende består
alltså en olikhet mellan dessa länets två
"stora" sjöar.
Fisket i övriga sjöar och vattendrag.
Detta fiske skiljer sig föga från det, som
bedrives i andra smärre mellansvenska sjöar
och vattendrag; detsamma gäller om
fiskbeståndens sammansättning.
Här bör dock antecknas, att Svartälvens
vattensystem, som avbördar sitt vatten till
Västerhavet, medan länets övriga sjöar och
vattendrag avrinna till Östersjön, innehåller
ett fiskslag, som icke finns i de sistnämnda.
Denna fisk är stämmen; den liknar till
utseendet rätt mycket mörten och för ett
levnadssätt, som liknar dennas, men har behov
av lägre vattentemperatur. Stämmen är rätt
vanlig i nyssnämnda vattendrag men har ett
obetydligt värde för fisket.
I Bergslagens sjöar förekommer sik och
siklöja i större utsträckning än i slättlandets.
— Fisket efter dessa fiskarter är dock
numer föga intensivt.
Tillgången på kräftor är ännu ganska god
i Bergslagens sjöar och vattendrag,
enkannerligen i Svartälvens vattensystem;
kräft-pesten har ännu icke nått till detta vatten,
ehuru den nu är i hotande närhet. —
Kräftfisket är mycket intensivt och hårdare än
stammen torde tillåta.
Laxöringen håller sig ännu envist vid liv
i en hel del av Bergslagens sjöar och
vattendrag. Den är dock ingenstädes talrik, men
är numer flerstädes föremål för så
intresserad fiskevård — i samband med sportfiske
— att man kan hoppas på dess fortbestånd,
trots de risker och olägenheter, som
vattenregleringar, utdikningar och utbyggnader av
vattenfallen medföra för denna nogräknade
fiskart.
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
