- Project Runeberg -  Recensioner /
Döda fallet

(1920) Author: Oscar Levertin - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Döda fallet

Den lilla berättelse, Per Hallström lämnat till det nordiska familjebiblioteket, är ett utmärkt prof på, huru högt vår inhemska novellistik står för ögonblicket, och genom ämnets och behandlingens starkt nationella karaktär ovanligt lämplig att representera svensk diktkonst. Som titeln, »Döda Fallet», gifver vid handen, är berättelsen knuten vid en bestämd svensk trakt, Ragundadalen, och förtäljer den märkvärdiga tilldragelse, genom hvilken dalen fått sitt nuvarande utseende - urtappningen af Ragundasjön genom den förvägne äfventyraren Magnus Huss sommaren 1796. Redan länge hade man i dessa bygder spekulerat på, att genom afledningar och gräfningar kunna draga mer fördel af Indalsälfven som kommunikationsled för att skeppa timmer på den till Östersjön, hvilket hindrades af den vilda Storforsen, eller Gedungsen, såsom den kallades. Detta lyckades först, då den påhittige och förslagne »Vild-Hussen», en f. d. bankrutterad köpman från Sundsvall, tog hand om företaget och efter ett par års skryt och arbete verkligen förmådde fuska i Vår Herres handtverk och helt och hållet förändrade trakten genom att tömma hela sjön, bortleda den trotsiga Storforsen med sitt djärfva fall och gifva hela älfven en annan fåra.

Denna händelse, som på sin tid väckte ett stort uppseende, har sedan lefvat kvar i Norrland som en sägen, speglande både den nordsvenska naturens vildhet och dess människors kampmod och äfventyrshåg. Bättre ämne för en svensk berättelse kan knappast tänkas, och dess hjälte, denne urspårade projektmakare och vildhjärna, denne kannstöpare med naturen själf till lera, som vill agera skapare och försyn och leka med elementerna, är en svensk typ, ett äkta barn af de mörka drömvintrarnas och de berusande ljusa sommarnätternas Sverige. Per Hallström har väl sett allt detta och af motivet format en alldeles förträfflig berättelse, buren af hans egen oroliga tankes splittrade och gnistrande fantasi och af hans ömtåliga och fint organiserade naturs lyrik.

Per Hallström skildrar först med fart och skärpa Huss' figur, utan fråga den mest lefvande i hela boken, så intressant i sin blandning af bärsärk och bondadvokat, filur och kämpe, äfventyrare och organisatör. Han är så äkta svensk och så äkta sjuttonhundratalsaktig, denne till ingenjör själfomskapade stridsman, en krigare, som blifvit »inventor», liksom hela Sverige efter Karl XII:s död blef det, och Hallström har gifvit honom en alldeles beundransvärd individualisering. Man glömmer icke hans stickande ögon, hans gängliga kropp, hans ordrika och siratliga skryt. Sinnrikt har Hallström gifvit honom ett drag, som för i tankarna Bellmanshjältarna och deras förolyckade, surrande och krumbuktande originalitet. Det är blott skada, att »Vild-Hussen» icke fått ännu mer utrymme i boken - han har så ofantligt mycket mera verklighet och blod än de andra figurerna, som ej sällan förefalla drömda eller utspekulerade.

Hallström har nämligen icke nöjt sig med sägnen om Huss allena. Han har förbundit den med en kärlekshistoria, hvilken är synnerligen vackert sedd och genomförd, men gör nästan intryck af en allegori, så uttänkt förefaller den. Huss fäster sig uppe i Ragunda vid en ung, stolt flicka, Magnil, som lefver i prästgården, halft som adoptivdotter, halft som tjänsteflicka, men helt dotter af bygden. Hon har emellertid i stället skänkt sitt hjärta till prästen, Olof-Gabriel Unæus, som blifvit sänd hitupp till norden för att få svalka för sin demokratiska hetta. Han har i Uppsala tydligen hört till de unga revolutionärer, som sjöngo Hans Järtas jakobinska visor och räknades till den radikala »juntan». Men han är för öfrigt en vek svärmare, en nästan hjärtnupen Rousseauan, berusad af sina egna ord och stämningar. Kärlekssagan mellan två så olika varelser som den stolta, klarögda landsflickan, som är huggen i ett enda hårdt stycke, och den handlingssvage, lyriske deklamatorn, kan icke räcka länge. Magnil upplöser den själfmant samma stund hon tydligt ser alla skillnader mellan dem båda - skillnader i anläggning så väl som i samhällsklass. Allt detta är mycket fint och intelligent uttänkt, men saknar realitet. De båda figurerna synas nästan blott beteckna två motsatser af svensk natur och svenskt väsen, motsatserna mellan Mälarsvensk och nordsvensk bygd och anda. Det hela verkar abstrakt, fast alltid sinnrikt, själfullt och vackert.

Men om detta är fallet med figurteckningen i berättelsen, är den nordsvenska naturen så mycket mera lefvande skildrad. Per Hallström har alltid varit en af den moderna svenska diktens allra yppersta landskapsmålare o¢h haft enastående talang att meddela naturens lif med ord och bilder, som verka nästan fysiskt, så att man känner luft mot huden och sus för örat. Kanske har han som poetisk naturskildrare aldrig stått högre än i denna bok. Det förekommer här en skildring af Huss' båtfärd uppför Indalsälfven, som upprullar för ögonen hela det norrländska älflandskapet i alla dagrar och toner. Det är ett rent och fullkomligt mästerstycke, och genom raderna, öfver hela språket darra den norrländska naturens immateriella luft och ljus med sin underbara, liksom förandligade klarhet. Tag på måfå och läs en punkt som den följande: »I den frambrytande aftonsolen brunno lindarnas gula blommor som förkroppsligadt ljus, björkarnas fina löf blef till gyllene gnistor och doft, luften var lätt till yrsel, och jordsvalorna ur branternas bon vimlade ut och in som humlor under muntert kvitter.» Med landskapet förbinder Hallström vackert djur- och människolif. Han har lärt af Liljefors. Men djupast når han kanske, när han låter människogestalterna, stora och allvarsamma, illustrera denna stora och allvarsamma natur. Följdriktigt tränger han då fram till urtyperna och till bygdens äldsta, hedna, sedan aldrig helt utplånade folklynne. Sådan är den storslagna skildringen af Jon Esbjörnsons dödsbädd, och hur sonen, då den gamle ångestfullt i timmar ligger och pinas utan att kunna lefva och utan att kunna dö, efter ett gammalt folkbruk går och kallar honom till graffriden, genom att i jordens namn ropa på den uttjänte arbetaren. Denna episod är fullkomligt monumental i sin stilla storhet.

Mindre har däremot Hallström lyckats i teckningen af Huss' naturrevolution. Stilen är här för ordrik och filosofisk - man saknar de enkla, lefvande detaljerna, som bättre än praktfulla, men abstrakta liknelser skulle gifva intryck af det vilda skådespelet, då fallet förintas, sjön torkas ut och älfven tar ny riktning. Men i slutmålningen af Huss' dödsfärd på sin flod, då denne, halft högfärdsgalen af att känna sig som elementernas trollkarl, besluter att i en båt glida ner till Östersjön och sedan fara till kungs för att resonera om sin dal, som en jarl med sin herre, når Hallströms skildringskonst åter höjden af naturfriskhet och lif. Det formligt brusar och sjunger af vågskvalp och forsbuller i detta slutkapitel. Och när man lyktat boken, har man ännu en gång helt stått under makten af denne lysande och fantasifulle konstnär, hvilken väl ibland kan vara konstlad och kuriös, men som i sin dikt förfogar öfver den dubbla tjusningen af en intelligens, som har en metallisk glans och skärpa, och en känsla, som alltid är egenartad och själfull.

17 december 1902.


Project Runeberg, Sat Dec 15 21:16:05 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/olrecens/dodafall.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free