- Project Runeberg -  Recensioner /
Doktor Glas

(1920) Author: Oscar Levertin - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Doktor Glas

1.

Hjalmar Söderberg tycker om att sofva på sina lagrar. Han skiljer sig härutinnan från de allra flesta af våra författare. Ty de af dem, som icke besitta den stora inspirationens dionysiska skaparhåg, ersätta gemenligen detta med den stora flitens mindre lysande, men alltid lofvärda arbetsifver. Hjalmar Söderberg hör icke till någondera af de båda kategorierna. Den oemotståndliga ingifvelsens backantiska rus har alltid varit hans skarpa och nyktra natur fullkomligt främmande, och lika så främmande har den litterära vingårdsarbetarens trägenhet i vingården varit för hans epikureiska lynne med dess afgjorda böjelse för poetiskt dolce far niente. Dessa drag gifva redan en profillinie af hans egendomliga författarindividualitet. Till de utvalda, som ständigt vilja och kunna dikta, därför att de ständigt skaldiskt reagera mot tillvaron och känna öfverflödets gifvarlycka, hör han icke, men lika litet till dem, som alltid tro sig kallade och mekaniskt värpa till jul och påska. Han talar sällan - både af klokhet, ty han vet, att han icke har obegränsadt mycket att säga, och af samvetsgrannhet, ty intet är honom mer motbjudande än att tala i onödan och i otid. När han tager till ordet, har han något på hjärtat, något vägdt, pröfvadt och genomtänkt, och han formulerar det med de strängaste kraf på inre sannfärdighet och yttre gestaltning, som han förmår fylla. Hans »Martin Birck» var säkert ett af vår moderna prosadiktnings yppersta verk, och de fyra år, som gått, sedan boken publicerades, hafva ej det minsta förringat dess friskhet. Det sista ordet klingar nog en smula paradoxalt, ty »frisk» i vanlig bemärkelse kan näppeligen Hjalmar Söderberg kallas. Men jag har valt ordet med tanke på ett motsvarande omdöme om Heine, fälldt af Varnhagen i ett bref till hans berömda hustru, Rahel. »Den friska Heine, ty vi kalla ju också sill för frisk», skrifver han. En besk men äkta drycks friskhet har denna Martin Bircks historia, där allt, börjans svårmodiga barndomspoesi och slutets nyktra och förtviflade kris till mandom och vinter, verkar med samma bittra sanningsmakt.

»Doktor Glas» är i sin art ett lika intressant och vägande arbete. Men betyder boken ett framsteg? Jag hör denna typiska fråga på min läsares läppar. »Doktor Glas» röjer kanske en ännu starkare konst och säkert ett mer våldsamt och lidelsefullt grepp i lifvet. Den nya bokens tankeinnehåll är långt mera revolutionärt, dess bärvidd större, dess uppsåt starkare. Om jag för min del ändock föredrager »Martin Bircks ungdom», beror det på, att detta arbete äger en annan art af »affektionsvärde». Det cirkulerar genom hela den förra boken ett personligt fluidum, en beständig lyrisk och direkt utstrålning från författarens innersta, som rör och griper. I »Doktor Glas» är allting säkrare, helare, men också torrare. Den nya boken besitter mer af en konstnärs »tour de force», af artistiskt konststycke än af känslans nödvändighet. Romanen om doktor Glas, som i så många punkter visar en fortsättning af 1880-talets oppositionella och tendentiösa litteratur, är ett problemdrama, och i all sin beundransvärda skärpa berör den med all social problemdikts abstraherande afsiktlighet. För att taga en liknelse från ett fält, som är Hjalmar Söderberg kärt - schackbrädets, kommer man att tänka på ett schackproblem. »Hvitt börjar och gör matt i femte draget.» Bokens hjälte, den hvite läkaren, gör i fem drag den svarte prästen schack och matt. Problemet är uppställdt med utomordentlig fyndighet, genomfördt med stor konsekvens och löst med fulländad elegans. Aldrig har Söderberg så tydligt visat sin andliga hophörighet med fransk anda som i detta arbete, där allt är intellektuellt, känsla och lidelse, där resonören ej sällan tar lofven af poeten och där formen är på en gång så säker, så kvick och så uttrycksfull, mönstergill teckningskonst utan någon färg. Hur nära står icke Hjalmar Söderberg (utan att det ringaste efterlikna) i sin roman en man som Paul Hervieu och dennes litterära teorem.

Men vi måste gå »Doktor Glas» närmare in på lifvet och för den skull först och främst gifva en sammanfattning af romanens innehåll. Korta kritiska referat af skönlitterära verk blifva ej sällan, äfven när de göras fullkomligt rättrådigt, vanställande och vilseledande. Här är uppgiften dubbelt kinkig. Hjalmar Söderbergs roman vill lämna psykologisk bevisning. Allt är i densamma af en ytterlig stringens, och nästan hvarje litet drag af denna knappa och välberäknade skildring har sin betydelse. Dessutom är hela ämnet af synnerligt ömtålig natur.

Romanen kommer läsaren tillhanda i form af dess hufvudpersons, doktor Glas, dagboksanteckningar. Sannolikt är det mindre vanligt, att en läkare, och därtill en mycket anlitad sådan, befattar sig med dagboksskrifveri och har tid och håg till den lyriska själfbespegling, som bildar förutsättning för dylik intim journalistik. Doktor Glas är en variant af den oppositionella estetiker, som i vår tid sannolikt återfinnes inom alla yrken. Han är på en gång svärmare och obevekligt krass kritiker, på en gång erotisk drömmare och renlefnadsman, en poetnatur af rent subjektiv ömtålighet inför lifvet och människorna, och allt detta i ett lefnadskall, som för till den kanske starkaste beröringen med realiteter och framför allt kräfver kärleksfull objektivitet. Figuren själf är konsekvent tänkt. Hans resonemanger lida däremot af en inre inkonsekvens, ej underlig hos en sådan bastard af naturvetenskap och poesi, men förvirrande för tendensens och tankegångens klarhet. Dock, till detta sista skall jag i annat sammanhang återkomma - i denna artikel ses romanen uteslutande ur rent litterär synpunkt.

Denne modernt förfinade, blodlöse och retlige läkare biktar i dessa anteckningar sin lefnads sannolikt enda märkvärdiga upplefvelse. Han har hunnit in i trettioårsåldern, lyrisk enstöring midt i allt sitt praktiska lif, invärtes förtärd af den horror vacui, som lik en svag men kronisk värk plågar dem, som längta efter kärleken, men på grund af omständigheternas makt stå utanför dess lifsgemenskap. Då händer det en dag, att en ung fru, i hvilkens hem han är husläkare, för honom biktar sitt innersta. Det är fru Gregorius, i barnlöst giftermål förenad med en öfver tjugu år äldre kyrkoherde. Hon har fattat vedervilja för sin man, och då hon vet skilsmässa omöjlig, ber hon doktorn ingripa, för att hon skall erhålla sitt fysiska oberoende. Doktor Glas förundras alls icke öfver hennes motvilja mot mannen. Präster äro i allmänhet hans bêtes noires, och Gregorius är den obehagligaste inkarnationen af sorten. Glas hatar honom instinktivt, som man hatar en padda eller en otäck spindel. Han är heller icke öfverraskad öfver själfva hennes förtroenden och ton. Han är van vid, att erotiska komediers mer eller mindre tragiska efterspel blottas i hans mottagningsrum. Tills dato har han i dylika fall halft mekaniskt ställt sig läkareden till efterrättelse, ehuruväl hans innersta mången gång oroats af tvifvel, när det gällde katastrofer och fattigdom, som han möjligtvis kunnat förebygga.

Men fru Gregorius' ord gripa honom förunderligt. Hon är naturligtvis ung och vacker, »ett kvinnoblomster med silkeshår». Inför hennes berättelse erfar han känslan af ett utsökt konstverks förstörelse i en vandals plumpa och smutsiga hand. Han lofvar att hjälpa, och hon tillstår samtidigt med ett biktbarns ärlighet, att det alltid olyckliga äktenskapet just nu blifvit henne förhatligt, sedan hon fattat kärlek till och hängifvit sig åt en annan man.

Det behöfs icke påpekas, hur mycket djupare och finare motivet blifvit på detta vis, än om doktor Glas gripit in af egna erotiska beräkningar (ett icke ovanligt uppslag i fransk novellistik). Han känner sig i stället som en sorts försyn, och det förälskelsens intresse, som han i själfva verket känner för den unga kvinnan, ligger ännu alldeles undermedvetet och spelar i hans själ. Utan betänkligheter fingerar han först ett underlifslidande hos fru Gregorius, och då det icke förslår, ett öfverhängande hjärtfel hos hennes man. Alla dessa scener, som försiggå i doktorns mottagningsrum, hafva också en rent kirurgisk skärpa och hänsynslös styrka i framställningen.

Doktor Glas upptäcker sedan, hvem det är fru Gregorius älskar - en ungdomsbekant till honom själf, den ståtlige framtidsmannen Klas Recke. Detta ingifver emellertid den gode doktorn ingen svartsjuka, det afkyler icke hans intresse för den unga kvinnan. Som en välvillig dårarnas förmyndare fortsätter han att ur fjärran vaka öfver henne, ja, nästan också öfver hennes älskare. Jag vet icke, om författaren själf märker det lindrigt löjliga drag af »farbroder», som doktor Glas i denna situation erhåller och hur mycket det förklarar i hans ställning som bitter åskådare af erotikens skådespel på sidan om lifvet. Doktor Glas fortsätter att lefva sin stockholmska ungkarlsexistens, och de små skildringar, som här gifvas, stå utomordentligt högt. Som Stockholmsskildrare intager Hjalmar Söderberg sannolikt främsta platsen af alla våra författare efter August Strindberg. Här finns t. ex. ett litet kapitel från en ensam sommarsöndag på Djurgårdsbrunn, helt enkelt beundransvärdt af stämning och kvickhet.

Emellertid är hans existens blott skenbart densamma som före hans ingripande i det Gregoriuska äktenskapet. En mängd förut bundna och halfklara tankar hafva trängt sig fram i hans själ, och främst då frågan, hvarför det fortlefver inom samhället en så vidskeplig kult af människolifvet. Medan t. ex. i krig plötsligt människolifvets värde sjunker djupt under pari, uppammas inom det fredliga samhället en sjuklig vördnad för lifvet i och för sig, äfven i dess ytterligaste former, skadedjurets eller ogräsets. Med otrolig konst och ansträngning hålles lifhanken uppe hos idioter och obotligt sjuka, och äfven mot rena våldsverkare - och hur många sådana finnas ej, som icke bryta mot strafflagen - kan icke det enda radikala medlet, undanröjandet, användas. Hvarför skulle icke Glas döda den vedervärdige pastor Gregorius, som man dödar en vidrig etterspindel, som i sitt nät snärjt en skimrande sommarinsekt? Glas förstår, att hans ordinationer för att befria fru Gregorius blott äro palliativ. Den enda verkliga kuren vore att röja hennes man ur vägen. Doktorn griper denna tanke, och den blir småningom hans fixa idé. Han drifs därhän af sin undermedvetna lidelse för pastorns hustru, af sin aversion för denne präst, hos hvilken all kyrkans skenhelighet och falskhet synas honom samlade, af allmän estetiskt vetenskaplig filantropi och slutligen af en tom och betydelselös tillvaros åtrå efter dramatisk spänning och befriande handling. (Af alla dessa olika motiv torde det sista vara det minst trovärda då det gäller en läkare, som dagligen kämpar med lif och död, och för hvilken därför hela tanken näppeligen äger en romanaktig retelse.)

Bokens hufvuddel utgöres af denna psykologiska utveckling, som från de gifna premisserna är utspunnen med mycken logik och framställd med ovanlig intellektuell energi, men däremot alldeles utan den fantasiflykt, som nedtystar hvarje tvifvel. Tankeexperimentet får aldrig visionens kött och blod, och doktor Glas' funderingar bevara hela tiden så mycket af »eftertankens kalla blekhet», att man känner sig halft skeptisk då hans plan verkligen får »beslutsamhetens friska färg» och skrider till handling. Men stark är onekligen skildringen och sin höjdpunkt når den i själfva den scen, där Glas tar lifvet af Gregorius. Det vore orätt, att i ett färglöst referat återgifva denna rent mästerliga episod, som verkligen, hållen i sin nyktra och stålblanka skärpa, har en lifsfarlig operations stämning af andlös spänning.

Karaktäristiskt för Hjalmar Söderberg är hans sätt att teckna handlingens följder. Dessa reducera sig i det närmaste till hvad som på matematiskt språk kallas ±0. Pastorn dör, men hans bortgång förändrar intet i dramat, hvilkets knut Glas icke dragit till och därför heller icke kan lösa. Fru Gregorius har ingen nytta af brottet, ty hon svikes af sin älskare, som söker ställning och rikedom. Doktor Glas själf har ingen nytta af handlingen, ty den för honom ej ett fjät närmare den af honom älskade kvinnan, som förblir okunnig om hans själsstrider och gärning. Han blir icke ens omskakad af hela denna kris. När den är öfver, erfar han hvarken samvetskval eller befrielse, endast tomhet. Nu är hans eviga enstöringslott beseglad - hans lif glider som en regndroppe från grenen ut i höstens tomhet. Hela Söderbergs afgjorda lifsnihilism, den mest afgjorda i vår litteratur, framträder i detta kraftlösa och dämpade, men med sin sordin så bittra slut.

2.

Den läsare, som njuter af »Doktor Glas» rent estetiskt, utan att närmare gå in på de många »frågor», som boken uppkastar och berör, får sannolikt den största och säkert den mest ogrumlade behållningen af Hjalmar Söderbergs roman. Hans formgifning besitter en i vår litteratur enastående skärpa. Hans stil står i sin art fulländningen nära. Som ingen annan hos oss förfogar han öfver den enkla uttrycksfullhetens konst. Hans enfärgade språk gnistrar och glimmar som ett smycke af svart jet, och en lefvande och sinnrik kvickhet förlänar hvarje liten sats sin slipning och sin distinktion. Men han har denna gång så rågat sitt verk med social polemik, att han knappast själf kan undra öfver, om många af hans läsare totalt glömma konstnärligheten. Boken är tydligen »ett spjut, kastadt i krigarens lofliga afsikt att såra och döda», och dess utmanande tankar lämna rum för befogade invändningar äfven från frisinnadt håll. Det är icke fråga om, att Hjalmar Söderbergs samhällsgranskare, den estetiske resonören doktor Glas, röjer flera af tänkarens egenskaper - oförskräckthet, inre sanningsenlighet och skarpsynt konsekvens. Men hans synfält är långt ifrån stort, och han saknar förmågan att öfverskåda ett problem i dess helhet. Denne rene analytiker äger icke heller i sin spekulation den sammanhållande och lefvandegörande fantasien. I det följande skola några anmärkningar riktas mot de idéer, som utvecklas af doktor Glas - jag skrifver med flit icke af Hjalmar Söderberg. Ty kongruensen mellan en diktad gestalt och dess upphofsman är ju aldrig fullständig, och här har författaren själf antydt, att hans språkrör i viss mån lider af monomani.

»Doktor Glas» är först och sist ett angrepp mot den kyrkliga och officiella uppfattningen af äktenskapet i den protestantiska norden. Det är icke utan olust, som en kritiker gifver sig in på detta fält, de moderna skribenternas Eldorado. Holberg skref den politiske kannstöparens odödliga komedi, men hvem skrifver det erotiska kannstöperiets aristofaneiska lustspel? - Själfva äga vi ju härhemma åtminstone trenne världsberömda specialister på området - en på olyckliga äktenskap, en på lyckliga, och en lika skicklig i fråga om både lyckliga och olyckliga. En stackars historiker skulle sannerligen icke våga sig in på ett så kinkigt ämne, om icke det här i viss mån just gällde en historisk fråga. Doktor Glas, som är en logiker; för uttryckligen den kyrkligt-officiella äktenskapsuppfattning, mot hvilken han strider, tillbaka till själfva dess grundläggare - Luther. Och han har rätt. Med all senare tiders modifikation hvilar dock den åskådning, han anfaller, i princip på Luthers mäktiga, axelbreda skuldror. Hvad innehåller, i korthet sagdt,denna äktenskapsteori? Vi äga hos oss en äldre framställning därom, hvilken klarare och skarpare än senare tolkningar (exempelvis den i Troels Lunds bekanta kultur historia) visar dess innebörd. Jag menar Sundelins akademiska framställning af Luthers etik, byggd på sorgfällig hopställning af mästarens ord. Af en sådan redogörelse finner man, att trenne grunddrag känneteckna Luthers äktenskapsuppfattning.

Innerst och djupast ligger det ur förtviflad egen själsnöd och munklifvets för ett våldsamt temperament förstörande askes uppvuxna häfdandet af driften. Det är renässansens blodfulla optimism, dess starka och sunda tillit till naturen, som hos den fromme germanske reformatorn talar samma högröstade språk som hos Rabelais, den romanske läkaren, fritänkaren, skämtaren. Hvilken fond af bitter och varm själferfarenhet, af bred lifserfarenhet i det hela bär icke Luthers ord, och hur klenmodig och skröplig verkar icke senare teologers och moralisters försiktighet mot denna orädda ärlighet, genom hvilken själfva markens och blodets alstringshåg brusar! Ty sammanvuxet som ett hjärtblad med ett annat, är med Luthers häfdande af driften såsom en Guds gåfva, fröjden åt släkten, tanken på stammens växt och utvidgning. Den optimistiska hemkänsla, den starka segrartro på herradömet öfver världen, som alltid varit de germanska folkens styrka, framträder i denna entusiasm för förökelsen. Det är de starka rasernas sorglösa och framtidsvissa lifsinstinkt, den, som ännu i dag gör Tyskland till Europas kanske starkaste människoproducent. Ju flera ättlingar dess bättre. Luthers äktenskap är därför också den stora plantskolan, där de nya telningarna icke kunna sättas nog tätt och talrikt. Först i tredje och sista rummet skymtar ett etiskt element, och detta har Luther dessutom på föga finkänsligt vis gifvit en kurativ och praktisk färgning. Äktenskapet, säger han rent ut, är medicin mot lasten och förlänar driften en sorts förädling. Liksom ett vattenfall genom en dammanläggning hindras att förstöra och utan nytta förrinna, och lämnar kvarnen, där det dagliga brödet males, sin drifkraft, förvandlas genom giftermål begäret till en i människolyckans och de goda verkens tjänst fungerande kraftkälla.

Det är lätt att finna denna teoris svaga sida. Den sårar en modern människa på hennes kanske ömtåligaste punkt: aktningen för den individuella personligheten. Om någon form af tycke är här icke fråga, än mindre om den lidelsens och urvalets subjektivitet, vi kalla kärlek. Individualitetskänslan, eljes en så lefvande faktor i germanskt lif, stammar inom erotiken från söderns konst- och kulturländer. Dess frånvaro i den germanska norden har nog flera orsaker: en är bristen på sinnenas förfining, en annan den outvecklade uppfattningen af kvinnan. I själfva verket har det lutherska äktenskapet ingen annan sanktion än lagligheten, och dess ändamål kunde också tänkas ernådt genom polygami. Som bekant fördömde ju Luther också aldrig helt och hållet månggiftet.

För den moderna tiden, som så afgjordt flyttat släktlifvets tyngdpunkt till den subjektiva känslan, är det kanske svårt att upptäcka den fläkt af gammaldags sträf och stark poesi, som i alla fall sväfvade öfver denna äktenskapsuppfattning. Den, som en gång fallit i betraktelser framför en gammaltysk familjetafla, där mannen-husbonden tronar i högsätet, hans hustru trofast och lydigt står vid hans. skuldra, och en ring af barn i alla åldrar omgifver dem, kan förstå hvad jag menar. Detta äktenskap är en bild af samfundet, hierarkiskt, strängt, men enhetligt och fast som detta, en människogrupp, hopsluten till gemensam kamp och gemensam vilja och hophållen af en glad tjänandets anda. Sannolikt var denna äktenskapsform just hvad den hårda tiden behöfde, och det var den, som också gifvit Sverige sina starkaste, mest lifsglada och offervilliga generationer. Den sociala utvecklingen med sin partikularism, sin stigande förfining och sina fredliga former, inflytandet från sydländsk diktning och franskt galanteri, 1700-talets upplysningstankar och kvinnokult förändrade småningom äfven i den karga norden förhållandet mellan man och kvinna, men total blef förvandlingen först efter Rousseau och romantiken. Först nu blef könslidelsen uppfattad som människoparets stora lyckobetingelse och kärleken som lifvets gala. Hvad är hela 1800-talets skönlitteratur annat än ett allt mer passioneradt och exklusivt förhärligande af erotikens hemlighetsfulla valfrändskap? Det finns intet tvivel om, att äfven hos oss den allmänna opinionen djupt ner i de breda lagren åtminstone principiellt omfattar satsen om kärleken som äktenskapets inre helgd och sanktion. Ibsenlitteraturen har i det hänseendet äfven för kvinnans del åstadkommit den slutliga befrielsen.

Min tro är också, att när doktor Glas bittert anfaller den lutherska äktenskapsuppfattningen, återbegynner han ett redan utkämpadt och vunnet slag. Jag menar naturligtvis icke därmed, att icke det han skildrar har motbild i verkligheten. Där finns säkert mången fru Gregorius, hvilkens kärleksrätt och personlighet våldföras af föråldradt patriarkaliska tänkesätt och maktspråk. Men en sak kan finnas kvar i lifvet och dock vara utagerad inom litteraturen. Inom våra bildade klasser - och dylika känsloproblem sysselsätta knappast andra - har för öfrigt en så ytterligt subjektiv uppfattning af erotiska spörsmål börjat växa upp, att de nuvarande äktenskapens olycka långt oftare torde ligga i oförmågan af inre ackomodation. Men det är, synes det mig, öfverraskande, att ett så sällspordt godt hufvud som Söderberg ej sällan gör sig skyldig till försenad polemik. I smått kan man t. ex. se det på de många skämt, han i sina noveller gjort med ordensväsendet. Visserligen, dess narrspel florerar rundt omkring oss, men är det icke föråldradt som litterär skottafla? I stort kan man se det - och det också i »Doktor Glas» - på den satiriska skadeglädje, med hvilken han behandlar religiösa frågor. Det finns i detta en sorts öfverlefvad Voltaireanism. Den moderna människan gör inför den religiösa ceremonien eller känslan i stället sådana frågor som »hur har den uppkommit? hvad är dess innebörd? hvad är den psykologiska orsaken till dess makt öfver sinnena?» Doktor Glas resonemang i erotiska ämnen lida dessutom af synpunktens dubbelhet. Än hör man läkaren med sin nyktra klarhet, än åter diktaren med sitt drömlif. Författaren hade bort besluta sig för ettdera: poetens lyriska patos eller vetenskapsmannens lugn, för hvilket ord som »oskönt» och desslikes ingen mening har inför naturens funktioner.

Med den erotiska grundfrågan ha förknippats doktor Glas' teorier om människors rätt öfver hvarandras lif. Det är klart, att dylikt icke kan allvarligt diskuteras som ett problem i allmänhet, utan måste betraktas som en psykologisk utveckling hos en enskild individ, på sidan om tillvaron, och af mer eller mindre sjuklig anläggning. Man förundrar sig blott öfver, att doktor Glas, som har ett så skarpt hufvud och en så genomträngande intelligens, icke någon enda gång, när han diskuterar detta med sig själf, gör den dock närliggande motfrågan: hur skulle världen se ut, om rätten öfver lif och död hvilade på den subjektive resonörens godtycke? Och man undrar öfver, att han, som dock icke är en barnslig lyriker, förbländad af egen förträfflighet, icke en enda gång misstänker, att han själf, doktor Glas, förmodligen också i sin tur för en annan, hvilkens väg han korsar, framstår såsom syndabocken, hvilken saklöst kunde offras för församlingen. Men allt detta beror på, att det i denna bok ej finns någon känsla för lifvets oändliga, tusengrenade sammanhang. All dikt är visserligen i sin mån ett isoleradt fall, som diktaren för eget bruk skär ut ur den stora lifsväfven, men konsten är, att ändock låta läsaren ana det helas tillvaro och märka dess trådar. Boken om doktor Glas påminner om, hvad vetenskapen brukar kalla en »renodling». Jag tänker t. ex. på en kultur af mikrober, som bakteriologen isolerar mellan sina glasskifvor och för sitt studieändamål kolorerar med olika färgstoffer. Det är något egendomligt isoleradt öfver bokens helhet, som afkyler, samtidigt med att man beundrar dess säkerhet och skärpa. Men när jag nu är vid slutet af min långa anmälan, synes det mig som jag ändock ej sagt mer än en del af de tankar den väckt hos mig. »Doktor Glas» kommer säkert att hetsigt diskuteras från olika håll, men om bokens intresse, konstnärlighet, många episoders skönhet och stilens fulländning kan blott en mening råda.

8 o. 9 december 1905


Project Runeberg, Sat Dec 15 22:16:06 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/olrecens/drglas.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free