- Project Runeberg -  Recensioner /
Herr Arnes penningar

(1920) Author: Oscar Levertin - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Herr Arnes penningar

Den nya berättelse, Selma Lagerlöf utgifvit, »Herr Arnes penningar», har förut varit tryckt i Idun, och omdömena om densamma hafva icke utfallit med den enstämmighet, som eljes plägar möta hennes böcker. Det är också sant, att »Herr Arnes penningar» ingalunda kan räknas till den stora författarinnans mera betydande arbeten. Det är närmast en spökhistoria, en skräckhistoria, af en viss folklig enkelhet i konception och tankegång. Den rör sig uteslutande på den mest populära af alla begreppslinjer, man reser i den uteslutande på den omtyckta traden: brott - samvetskval - ånger. Bokens ämne är ett mord, ett mångmord af den sensationella ryslighet, som lockar och drager stora massan, som älskas af marknadsvisan »från i år», och som i vår barndom ännu förevigades af gatans artister på stora rullar af målad väf och besjöngs af gatans barder vid positiven. Den tjusande och förstenande blodfärgen lyser genom sidorna. Verket går helt i det rysliga, och författarinnan nekar sig härvidlag ingenting. Med något af folkdiktens okänslighet för det upprörande handskas hon med de hemska motiven, och det råder i denna lilla berättelse sannerligen intet knussel på ohyggligheter, spöken och skepnader.

Så till vida är »Herr Arnes penningar» mycket populär, nästan för mycket. Men detta är dock endast sakens ena sida. I en annans hand än författarinnans skulle ämnet sannolikt blifvit på en gång ledsamt och motbjudande. Men hon är Selma Lagerlöf, den främsta berättare Sverige kanske någonsin ägt. Trolleriet i hennes konst är sådant, att man under läsningen glömmer allt för ordens magiska kraft. Äfven en mycket litet lättrogen skeptiker kan, lyssnande till den stämman, blifva ett barn i mörkret, ängsladt, tjusadt, fängsladt under hennes skildrings välde, och det är först när hon tystnar och förtrollningen häfves, som den kallblodiga kritiken kommer och skakar på hufvudet.

Hur underbart raskt och oemotståndligt kastar hon oss icke till en början in i sin vilda och orimliga historia. Vi äro i Bohuslän under Fredrik den andre af Danmark; det är den enda yttre upplysningen, men hvilken sällsam pust af femtonhundratalets bistra krigs- och svältvintrar går icke genom boken. Katolicismens långa, kärleksfulla odling är nyss med våld sliten ur mark och hjärtan, dess bildvärld störtad, dess andliga och materiella rikedom sköflad. Reformationens hårda nordan blåser öfver bygderna. Det är fattigt i hemmen, snålt i luften, stränga bud och obevekliga sinnen. Straff och skrämsel äro tillvarons alfa och omega, och där det gärna straffas, växer brottet gärna.

Jag begriper icke, hur allt detta utan ett enda direkt uttalande suggereras genom en skildring af en fiskmånglares vinterfärd med sitt torsklass och en interiör från en prästgård, där en åldrig lutersk kämpepräst med sin utslitna hustru och sina böjda tjänare utan ett måltidsglädjens ord bryta det dagliga brödet. Femtonhundratalets hårda protestantiska vinterstämning växer fram fullkomligt af sig själf med en historisk illustrations styrka.

Och sedan, när mordet är öfver, och hela berättelsen blir en enda följd af vilda syner och blodiga uppträden, hur förunderligt säker är icke författarinnan på sin sak. Tvekade hon det allra minsta vid teckningen af sina visioner, trefvade och vacklade hennes hand aldrig så litet, då hon scen efter scen låter en mördad flickas hamn gå midt i det lefvande lifvet, skulle man småle och rycka på axlarna. Men som en sömngångerska berättas utan att falla kunna gå längs hustaken genom en slumrande stad, går berätterskan sin spökväg framåt, och så länge man lyssnar till henne, är man med och tänker ej ett ögonblick på att le. Hvem, utom Selma Lagerlöf, skulle till exempel göra ett sådant vågspel, som att låta den tragiska skepnaden af en mördad kvinna uppträda som diskerska på en krog med vattenbaljan framför sig? »Ingen hörde henne slamra med diskningen, men när helst värdinnan sträckte fram handen till luckan, räckte hon till henne nydiskade koppar och fat, på hvilka ej fanns en fläck. Men då värdinnan tog dem för att sätta dem på borden, voro de så kalla, att hon tyckte, att de ville bränna skinnet af fingrarna». Hvem mer än Selma Lagerlöf finner på sådant? Det är det hvardagligaste i världen och ändock omhvärfdt af all hemskhets fantastik. Det är ett af dessa smådrag, som låter läsaren minnas en vändning hos Heine, då han uttrycker sin beundran öfver de tokiga supvisorna i Auerbachs källare i Faust. Se, - skrifver Heine - de stora af Moses' under kunde Faraos trollkarlar efterlikna, men icke de små. Lössen och ohyran kunde de icke göra efter. Faraos lärdaste trollkarlar kunna icke göra efter de omedvetna små genigrepp, som är geniets hemlighet

Men vid sidan af sin oerhörda inbillningskraft förfogar ju Selma Lagerlöf öfver en underbar psykologisk instinkt, som låter henne utan möda och som af sig själf lefvandegöra och besjäla sin fantasivärld. Strömmen af varm mänsklighet och känsla kväller så rikt och oaflåtligt genom hennes själ, att de sällsammaste skepnader, hon framför, blifva mer än individuella fantasibilder och kuriositeter, de blifva gärna typiska gestalter, fyllda af betydelse och mening.

Mindre än eljes är detta visserligen fallet »Herr Arnes penningar», men några af den lilla berättelsens figurer lefva dock med ett djupt rörande lif. Hvilken fin och troskyldig representant för en hel folkklass är icke Torarin, den kringvandrande fiskhandlaren, som går och pjollrar med sin hund, hopvuxen med de isade vintervägarna och hela det öde hafslandskapet från Bohus? Och den unga kvinnliga hufvudpersonen, så alltigenom ungmö med sina korsade impulser och sitt ögonblickslif, hur sann och vackert mänsklig är icke också hon! Endast de skotska bofvarna förblifva - teaterbofvar. Själfva mördaren och ångraren, sir Archie, är som lånad ur en illustrerad följetong eller en melodram. Så konventionellt och banalt får dock icke en författarinna af Selma Lagerlöfs rang teckna.

»Herr Arnes penningar» tål nog icke en alltför skarp granskning emot dagern. Det tål ju heller icke en spökhistoria. Men spännande, betagande är den, när man första gången läser den, med sidor af författarinnans enastående och äkta sagopoesi. Om hur många nykomna verk kan man säga så mycket? Den, som skrifvit berättelsen, är och förblir ett märkvärdigt fenomen, och man undrar icke på att allmänheten griper efter hvar historia af hennes hand som efter det färska brödet.

16 december 1904.


Project Runeberg, Sat Dec 15 22:16:05 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/olrecens/herrarne.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free