- Project Runeberg -  Recensioner /
Historietter

(1920) Author: Oscar Levertin - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Historietter

Hjalmar Söderbergs debutarbete, Stockholmsberättelsen »Förvillelser», så oförståndigt behandlad af dagskritiken, var af den artens förstlingsverk, som genast markera en begynnande skriftställares plats, så säker i sin konturhvassa skärpa var den konst, med hvilken den var nedskrifven, så individuellt det trötta, kyligt sorgsna och blagöraktigt lustiga temperament, som gaf skildringen dess grundton. Ett verkligt kriterium på, hur fast och träffande den unge konstnärens teckning var, har man i de tydliga minnesbilder af bokens scener och personer, som stå kvar i ens hågkomst som inristade med etsnålen, medan många samtidiga skildringar, kanske gömmande mer djup och mer musik, förflyktigat och endast lämnat efter sig en obestämd stämningsessens. Redan i sin debutbok var Söderberg den precisa linjens, det valda, men nödvändiga ordets man, och han visar en än säkrare och skickligare konstnärshand i denna nya bok, i dessa korta »Historietter», som ofta äro kvicka, ej sällan verkligt innehållsdjupa, alltid distingerade.

Sanningen är, att det är sällan man ser rent anekdotiska motiv så fint omskapade till typiska små sanningar och lifslärdomar som i dessa berättelser. Utan någon komposition, utan lyriskt ljusdunkel eller praktfull kolorit, blott med en lineartecknings enkla resurser af svart och hvitt är det Söderberg verkar i dessa utkast. Han ritar sina bilder med några enkla streck, som se helt vårdslösa ut, som tillkomna rent på en nyck, men hvilka i grunden äro beräknade med mycken öfverlägsenhet, på en gång summariska och signifikativa. Det är en man som Forain, som skulle kunna kallas Söderbergs konstnärliga läromästare, och hans framställning en djärf förenklares starka och träffande teckningskonst.

I »Förvillelser» var det modernt Stockholmslif med dess figurer och situationer, som gaf stoffet. Också i denna samling synas mig de rent konkreta små bilderna vara de yppersta. Hur koncentrerar icke en novellett som »Pelsen» tre människors öden, hur lysande skildrar ej det lilla skämtet »Kronärtskockan» en sammandrabbning vid en festmiddag mellan två intellektuella gestalter, skeptikern och mystifikatören, hur utvidgar sig ej anekdoten om en kopp te, och den sedliga harm, de punschreligiösa svenskarna känna mot en man, nog dumdristig att på ett Stockholmskt kafé endast beställa »en kopp te och inte brännvin och öl och punsch», till en hel samhällssatir i miniatyr!

De abstrakta eller fantastiska berättelserna synas mig i allmänhet ej stå på samma höjd. Utom att författarens ton här blir osäkrare (i den sagoaktigt hållna »Sann Historia» är stilen rent af tröttsam), är författarens metafysik väl tunn och spröd. Det är en allmän skepticism, som viftar bort principer och teorier med chapeau-claquen och skämtar med ideal och ryktbarheter med något af de misstrogna och irrespektuösa axelryckningarna hos ett hufvudstadsbarn, som aldrig helt lägger af gamin- och gavrochefasonerna.

Mästaren för Söderbergs lifsåskådning är säkert den skepticismens underbara trollkarl, som heter Anatole France, men bakom dennes från den djupaste spleen till den mildaste värme växlande skepticism ligga ett kulturarbete, en människokännedom, en summa af andliga strider och erfarenheter utan gräns, och det är detta, som gör hans skimrande och transparenta all-tvifvel till en fri och hälsosam eter, i hvilken man inandas en lifgifvande luft. Hos den svenske lärjungen brister alltför mycket denna fond, och om den lilla skiss, »Tuschritningen», hvilken Söderberg satt som ett litet program till sin bok, och som handlar om, hur han slutat att »undra öfver lifvets mening», ej gör vidare intryck, beror det på, att läsaren näppeligen får någon illusion af, att denna »undran» hos författaren någonsin varit mycket brinnande eller verksam. Och har den ej det, hvad betyder det då, om han slutat undra?

Men trots detta, den alltför lätt vunna och alltför litet genomkämpade helhetsuppfattningen, äro dessa berättelser alltid intresseväckande och sporrande, och medan de allra flesta vittna om stor artistisk talang, finnas här också några, onekligen färre, men dock några, hvilka som den briljanta »Drömmen om Evigheten» och den utmärkta prosadikten »Skuggan» vittna om, att författaren ej blott af människosorg och människoglädje kan göra ypperliga historietter - men också historia.

5 maj 1898


Project Runeberg, Sat Dec 15 22:16:06 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/olrecens/histrett.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free