- Project Runeberg -  Recensioner /
Reseboken

(1920) Author: Oscar Levertin - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Reseboken

Den paradoxen, att det för en författare kan vara farligt att hafva för godt hufvud, kommer icke ofta på en under studium af modern skönlitteratur - men under läsning af Per Hallström infinner sig, synes det mig, denna tanke nästan regelbundet. Hans litterära begåfning är lika rik som lysande. Med hans fantasis rörlighet täflar endast hans förstånds kvickhet, och hans tanke är den trolskaste af fjärilar, hemma och flykting i alla luftstreck, passerande alla riken, med tusende bon, men intet stadigvarande näste, berusad blott af att flyga med de två olikfärgade vingarna, den klara iakttagelsens och den skiftande drömmens. Vid hvar bok man läser, alltid fängslas man af denna ombytliga och fladdrande natur, af denna oroliga växling af klang och ton, af detta nyckfulla sinne med de många gnistorna, som lysa till och slockna, denna inbillning, som ogeneradt tumlar från världens. skapelse till det nådens år i år, och dock är det sällan man undgår en känsla af trötthet. Man saknar något inför dessa eljes så intressanta verk, en personlighetens utvecklingslinje, vore den än så zick-zackartad, en väsendets växt med en alla krafter samlande vilja. Alla hans många, utomordentliga gåfvor lefva icke i anarki - det vore orättvist att säga - men deras herre och Cæsar hör till de regenter, som proklamera för många saker på en gång och för nyckfullt flacka från provins till provins för att blifva segerhärskaren öfver en enhetlig och maktfullkomlig stat. Denna läggning af orolig Proteus hänger naturligtvis ihop med hans temperaments särskilda organisation.

Per Hallström är en skald med mer hjärna än hjärta och mer hjärta än blod, han är en diktare med mer intelligens än fantasi och mer fantasi än lidelse. En sådan struktur för med en hop fördelar. Den sveper kring dikten en lätt atmosfär af inbillningslek och dialektik, af kvickhet och humör. Den gifver ett hvasst öga, en ofta djup, men också ofta spetsfundig blick på världen. Den låter en diktare förstå oändligt mycket, sätter honom i stånd att nästan riktigt konstruera fram äfven de ömtåligaste af känslor, förlänar honom en nästan obegränsad förmåga att finna motiv och till dikt förvandla de mest olikartade af intryck. Men en sådan andlig anläggning har för en skald också sina olägenheter. Närmare än man anar hänger dikten ihop med lidelsernas lif, med den skumma värld af drift och känsla, i hvilken karaktärer och lynnen hafva sina rötter. Det är här, faran för en så cerebral anläggning som Per Hallströms framträder. Med ett så briljant hufvud som hans förstår man utan tvifvel äfven det mest lönliga och öfverraskande i passionernas arbetssätt, men att förstå och att själf höra till de brinnande naturerna är två skilda ting. Det är rätt mycket i Per Hallströms böcker, som verkar tänkt, kvickt tänkt, djupt tänkt, beundransvärdt som prof på hur långt en smidig och slipad tanke kan komma i intuition, men tänkt likafullt, och alltid hittar jag ställen, i hvilka hans försök att pumpa rinnande rödt blod i skildringen af upprörda lidelser strandat, och de många orden blifva, trots påsmetad färg och nervös ansträngdhet, anemiska och liflösa. Då tänker jag ibland, att denna lysande intelligens, som redan visat en så otrolig mångsidighet, kunde ha en alldeles oförsökt väg öppen för sig - kritikerns, och med sin kvickhet, mottagiighet, lätthet att röra sig med de mest olikartade tider och andar slå granskarna ex professo ur brädet.

De två böcker, Hallström denna höst utgifvit, den lilla romanen »Våren» och den nyss utkomna novellsamlingen »Reseboken», illustrera, så bjärt man kan önska, det skriftställartemperament, jag ofvan sökt skissera, men röja på samma gång en sorts trötthet vid det splittrande och oroliga i den egna begåfningen. Den sammanhållande stämningen i den för öfrigt så osammanhängande romanen är en djup längtan efter den enhet, som enar väsendets alla krafter i en brännpunkt och gör hans gåfvor till en missions verksamma och lydiga tjänare. I novellsamlingen finns också en särskildt gripande, personligt hållen berättelse »En uppgörelse», som ropar ut det sanna och mäktigt tolkar det missmod, hvarje artist med. verkligt djup måste känna, då hans konst blott förefaller som en betydelselös lek med tom form. Det är sålunda något i dessa Hallströms tvenne sista böcker, som tyder på en kris, och detta respekterar man, icke minst hos denne unge skriftställare, som med sin popularitet och sina stora utförsgåfvor väl kunde slå sig till ro och betrakta världen som en oändlig tummelplats för oräknade skiftande noveller. Vi sätta värde på denna inre kamp och dessa försök till själfutveckling och finna så dubbelt intresse i dessa sista verk, ehuru de eljes knappast beteckna något framsteg utöfver hvad Hallström redan förut åstadkommit.

Hvad »Våren» angår, har jag sällan hört så motsatta omdömen om en bok, som om denna »berättelse från 1890-talet». Och hvad mera är, jag har sällan så väl förstått det berättigade i olika meningar om ett konstverk, som i fråga om detta ojämna, disparata och ändock ställvis så hänförande verk. Det är knappast möjligt att med godt samvete alldeles motsäga dem, som tycka boken vara rätt och slätt »tråkig». Ty den har onekligen sidor, som böra vara ledsamma för alla utom det artistiska skrået, och som en otygladt resonerande svada och en oredig syntax icke göra mer njutbara. Rent konstnärligt taget är romanen knappast lyckad. Den hänger icke ihop, och hvad värre är, den består af oförenliga element. Det är en lätt, vingad dröm, som är tryckt till jorden af en massiv och kompakt verklighetsskildring - man kommer att tänka på en fången fågel, som kunde nå den blåaste etern, men hålles tillbaka på halfva vägen af tyngden kring foten. Den realistiska delen af skildringen med sina typer är sann, om också gestalterna blott äro sedda i profil och få något af skuggspelsfigurers flyktiga verklighet, och sekelslutets artistiska trötthet med sitt märglösa, formella experimentmakeri, sina hetsiga och många ord, är väl skildrad. Men en helt annan finhet och innerlighet bor i bokens andra hälft. Den är en allegori öfver konstnärsskapets inre förbannelse, öfver den sönderfrätande dubbelhet mot lifvet, i hvilken konstnären kommer genom sitt väsens nödtvungna behof att omskapa sin existens' erfarenheter - äfven de dyrbaraste och intimaste - till fiktion eller bild. Hallström har skildrat detta i form af en ung målares förhållande till en kvinna. Hon är för honom »motiv» och verklighet på en gång, modell, inspiration och älskarinna, men under denna hans känslas och andes splittring förrinner hans lifs lycka. Ryktbarhet köpes med människooffer, och den älskade, som går under, är den lösepenning, med hvilken han förvärfvar vissheten om sin konstnärskraft. I uppställning och allegorisering - ty detta är ingen lefvad verklighet - - erinrar motivet en smula om Zolas »L'OEuvre», där en likartad strid skildras på ett, trots alla olikheter, analogt vis. Den yttersta skillnaden är blott, att lika mycket som den store epikern öfverträffar vår landsman i bredd och gestaltningskraft, lika mycket öfverträffar denne i greppets djup, i uppfattningens finhet, i det helas skygga, ömtåliga och eteriska poesi den groflemmade franske mästaren. I själfva verket hvilar det öfver afslutningen af Hallströms roman en förandligad glans, som är hänförande vacker. Det är ej första gången just detta anslag hörts i hans skrifter som det mest darrande och förfinade i hans personlighet - slutet af »En gammal historia» och novellen »Briljantsmycket» hafva samma höga klang. Den vemodiga hågkomstens blida och högtidliga transfiguration hvilar öfver dessa blad om band, som döden ej kan förinta, och hvitt, som månskenet sväfvar genom en löfgång en juninatt, rör sig här hans darrande, spröda språk.

Den nya novellsamlingen, »Reseboken», har intet, som kan mäta sig med dessa sidor, och det är för öfrigt knappast någon berättelse i densamma, som i afslutad helhetsverkan kan jämföras med de bästa af Hallströms äldre historier. Eljes är novelltekniken den litterära form, han behärskar bäst, novellen med sin trånga ram, som tvingar till sluten komposition, med sin släktskap med anekdoten och sina tillfällen att flyga till ett nytt ämne i samma ögonblick det förra börjar trötta. Hans fantasirikedom och den egendomligt intellektuella arten af hans sensibilitet, som har sina vekaste punkter på andra håll än de flesta och finner rörande drag och intresse, där så mången går stum förbi, gör honom som skapad till den korta berättelsens pointerade konst. Skada blott, att en brist på stilistisk återhållsamhet här förringar intrycket. Med blott en mån mer stramt språk skulle flera af dessa små historier kunnat blifva små mästerverk. Intressanta äro emellertid flera af dem. De två första, »Humor» och »Beppinos syn», röja på ett gripande vis den Hallströms förmåga att teckna tillvarons styfbarn, som utmärkt honom allt från början. Det är en rörande sanning öfver skildringen af hans gamla svenska fröken och hennes sent vunna, men hastigt förfrusna romantik, och en verkligt djup motsats finns i den italienska berättelsen mellan »det som syns för andra, och det som är», »mellan skönhet, som lyser och blir större, ju vidare man ser, ju mera man fattar in i blicken, och det lif af kämpande och kufvade drifter, af nödvändig fattigdom genom oändliga krafters strid med hvarandra, som bär upp det ögat fångar som harmoni». Af de öfriga novellerna står »Florentinsk aftondröm» högst. Den är buren af ett förtjusande skönhetssvärmeri, och dess poem om Horerna kan kallas en prosasida för en antologi. Hallströms omusikaliska stil får här, i beröring med den skönhet, om hvilken han talar, en smältande melodisk rytm. Hör blott begynnelsen: »Osynliga dansa de kring oss hela vårt lif, ohörbara sväfva deras steg, deras dräkter fläkta kallt om dina händer, deras hår stryker fladdrande förbi din kind. De äro Horerna, de dansa tidens dans»...

Af de öfriga novellerna äro flera svagare, som »Ett barockhelgon» med sitt tomma fantasteri eller den anspråksfulla historien om »Don Juans rubiner». Den skildrar Don Juan som gammal och utled på damerna och sitt futtiga förförarlif. Jag tror, att detta grepp låter mer djupsinnigt än det i själfva verket är. Det är ungefär Fausts föreställning om Don Juans ålderdom - innan nämligen han gjort bekantskap med Mefistofeles. Gamla alkoholister pläga icke sluta på det viset - och ligger det ej redan litet rönnbärsfilosofi i att vilja göra Don Juan gammal och karikerad? Jag tror med legenden, att kommendören tog honom, när han stod i sin mandoms blomning, och att han, som Baudelaire skildrat det i sin dikt, på Karons färja stod rak och mörk, lutad mot sin värja, och blickade ner i böljan utan att värdigas höra på den kör af kvinnor, som förföljde honom.

Hallströms »Reseboken» är ett nytt vittnesbörd om hans utomordentliga talang, hans outtröttliga inbillningskraft, hans glänsande begåfning, men också om det alltjämt splittrade och osäkra i hans diktarskap. Mest griper oss kanske därför den genomallvarliga historien »En uppgörelse», därför att man ur den tror sig läsa löftet om det nödvändighetens verk utaf hans hand, som skall ur hans eget sinne förtaga hvarje skugga af tvifvel på diktens betydelsefullhet. Man önskar det kanske mest för honom själf. Kameleontens roll är bedårande, men själfutslitande på längden.

2 december 1898.


Project Runeberg, Sat Dec 15 22:16:04 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/olrecens/resebok.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free