- Project Runeberg -  Recensioner /
Struensee

(1920) Author: Oscar Levertin - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Struensee

1. Stadsläkaren i Altona

Den historiska romanen har för åtskilliga estetici och konstnärer - och däribland många framstående - förefallit som en sorts litterär qvadratura circuli, ett problem, som i sig själft har olösliga motsägelser. Den klassiska bevisföringen för diktartens omöjlighet, som Manzoni sökt framlägga i sin berömda skrift om den historiska romanen och som hade så mycket mera auktoritet som den stammade från en genrens mästare, står alltid kvar med sina profetior för framtiden om den alltjämt ökade vanskligheten i att romantisera häfderna, ju mer den historiska allmänbildningen hos publiken och den historiska kritiken hos vetenskapen skärptes. Den inre motsatsen mellan den konstnärliga gestaltningens frihet och den historiska noggrannhetens fordringar, som från början splittrat den historiska diktningen, skulle, tänkte den skarpsinnige italienaren, blifva alltmer omöjlig att bilägga, ju mer slöjan öfver förflutna åldrar lyftes och realiteten fyllde de tomrum, i hvilka fantasien hade sina tummelplatser.

Manzonis lilla afhandling är från århundradets midt, och hur har icke blott sedan dess det historiska sinnet växt och uppfattningen af det förgångna klarnat och utbredts. Sällan har mänskligheten så passioneradt vändt ögonen mot det förflutna, så lidelsefullt sökt ett alibi från en stil- och dådlös verklighet i svunna dagars lif och glans. Alla tidehvarf hafva uppgräfts och anlitats, och i sin trånad efter kallare eller mer brännande drycker än samtidens, i sin outsläckliga och vanmäktiga lifstörst, har sekelslutets förfinade europé drömt sig till alla städer, som gått under, till alla kungahof, som graflagts, till alla grusade lupanarer och alla gräsöfvervuxna slagfält. Historien har blifvit jätteteatern för en kostymfest utan slut - i den oerhörda garderoben kan man välja efter smak och lägenhet, från den grekiska manteln till pompadourmarkisens guldgalonerade sammetsrock. Ja, man skyndar att så fort som möjligt flytta äfven de senaste tiderna in i den pittoreska historien. De Balzacska hjältarnas svängda redingoter och de George Sandska hjältinnornas släta, volangfrasande klädningar hafva redan blifvit historiska, och deras tid med dem blifvit föremål för vår vanmakts och vår ledas afundsjuka kult af allt förgånget. Man väntar blott att se andra kejsardömets krinoliner uppfattade symboliskt och älskade som en intressant tids kvinnodräkt och Compiègnes pompejanska fester framställda i den dämoniska orgiens dåvarande strålglans!

Men att i allt detta blott se ett uttryck af oförmåga att själf lefva, en den egna sterilitetens längtan, är helt visst falskt. Denna outtömliga, retrospektiva passion är en sorts nytt sinne, en oerhörd utvidgning af den sympatiförmåga, som mer än någonsin känner blodsbanden med gången mänsklighet och släktskapen med alla, som kämpat. Sannolikt kommer denna dyrkan af det historiska, denna kärlek till alla civilisationer, dessa försök att i tanken genomlefva alla perioders erfarenheter att stå just som ett särmärke för vår egen tid, för dess intellektuella och sentimentala mångsidighet, dess världshistoriska sätt att tillämpa det gamla ordet: Jag är en människa och intet mänskligt (som lefvat) är mig främmande.

Men under sådana förhållanden är det klart, att den historiska romanen minst af allt kunnat förlora sin terräng. Har då den kollision mellan vetenskap och dikt, som Manzoni spådde som nödvändig, icke inträffat? Jo, tillvaron af denna strid har säkerligen insetts af alla, som försökt sig inom området, men möjligheterna att bilägga motsatserna hafva varit flera än den store italienske kritikern anade, eller rättare, trots all ökad noggrannhet i den historiska forskningsmetoden har dock gränsen mellan vetenskap och dikt blifvit mindre oöfverstiglig. Förhållandet är, att man fått allt klarare för sig den roll, historikerns personlighet spelar äfven vid framställningen af exakt material, hur mycket hans känslor influera vid belysandet af händelser och karaktärer, hur mycket han måste anlita fantasi och dikt, för att göra sina sidor till annat än en tom nomenklatur. De belysningens växlingar från bengalisk eklärering till svart fängelsedager, hvilka vi se de historiska personligheterna undergå inom själfva vetenskapen, gifva ännu tydligare fingervisningar om den makt, den subjektiva uppfattningen har, äfven när den tyglas af strängt studium. Hur många olika Napoleoner har det egentligen funnits ifrån Thiers till Taine, och kan man icke säga att dikten, om man går från Victor Hugos Napoleons-apoteoser eller Heines Grenadier-kejsare till Anatole France och andra moderna skisser öfver korsikanen, följt precis samma utveckling?

Å andra sidan har diktaren också försökt täfla i noggrannhet med historikern. Man har mycket klandrat dylika experiment och med rätta, när hufvudansträngningen gällt den obetydliga detaljen, den tomma bokstafven. Men fastnandet i petitessen är ett lika stort lyte för historikern. Felet är här detsamma å ömse sidor - bristande blick för det väsentliga. Och hvad den rent språkliga imitationen angår, är den ju en stilistisk »tour de force», som på längden blir orimlig och blott (om man frånser satirisk verkan) borde användas af dem, som lefvat sig så in i en förgången tid, att de utan m'öda tala dess tungomål, ty då blir också här den lefvande andan det bestämmande. Men hvarför icke diktaren i uppfattningen af de döda tiderna skulle söka lära af det vetenskapliga materialet, är svårt att inse. Han klafbinder sin fantasi, heter det, men det är själfklart, att han redan genom att välja ett historiskt motiv frivilligt afsagt sig en del af sina skaldiska privilegier. Och dessutom finnes en bundenhet vid ämnet i all, äfven den skenbart mest laglösa produktion. Så blir i sista handen här, som öfverallt eljes i fråga om konst (och i fråga om vetenskap), talangen det ensamt afgörande, gäckande alla resonemang och rubriker. Lika odrägligt, som det är att se historiens starka vin utspädt med en prosaisk nykterhets vatten till en oskyldig läskedryck för halfvuxen ungdom och tanklösa fruntimmer, lika kärt är det att möta dess elddrufva i konstens rika, slipade kristall.

*

Reflexioner som ofvanstående tvinga sig på en inför Axel Lundegårds stora verk om Struensee, af hvilket första delen, »Stadsläkaren i Altona», nu föreligger. Ehuru detta blott är introduktionen till det stora dramat, visar denna inledningshistoria i uppställning och anordning, att hvad man här har för sig är ett allvarligt och genomtänkt arbete, hvilkets plan är den mognade frukten både af läsning och reflexion. Författaren har lika litet han som någon annan, hvilken sysslat med historisk diktning, undgått känslan af den ofvan antydda dubbelheten mellan faktisk sanning och poetisk konst, men sökt sammansmälta båda elementen. I »romaner» har han velat gifva en »människoskildring ur historien» säger han själf på titelbladet till sin Struensee, och med stor och lycklig konsekvens har Lundegård sammanhållit det faktiska och det romantiserade i sin skildring. Hvad han åsyftar är en förtydligande utläggning af det Struenseeska dramats ännu, trots all forskning, mer förvånande än klargjorda förlopp, en med det blodfyllda lifvets hela brokighet gjord färgläggning af historiens summariska konturteckning i hvitt och svart.

Och hvem förstår icke frestelsen att stanna vid Struensees figur? Hvem är en mer typisk inkarnation af hela 1700-talet än denna ljusgestalt med sitt briljanta skimmer utan stor inre brand, sin blick, som är så vid och klar och ser så fritt och långt, men tränger så litet på djupet, denna själsanläggning à la Voltaire, med tanke utan jämvikt mellan dimensionerna, oändligt vidsträckt, oändligt rörlig, speglande allt, men så grund, om man lodar bottnen. Hvilket lysande exempel är han icke på seklets abstrakta svärmeri, denne läkare, som aldrig förstått naturens innersta lag: den hemlighetsfulla växtkraftens, och som aldrig kom ihåg att »papper har tålamod», men att »människosinnet är kittligt», och att teori och praxis äro skilda ting. Men trots drömmarens blindhet, hur stor var icke hans åskådning, som öfverallt kräfde frihet och humanitet, hur mäktig hans vilja, motsatsen till fras, skrifvardöme, kastfördom och slentrian! Hvilken harmoni fanns icke hos denna cæsariska natur - sällan har en äfventyrare i stort haft en sådan harmoni öfver sina förmögenheter. Hvilken superb maskin var han icke - för att använda hans egen filosofis käraste bild af människan - blott gående för fort för tiden, ersättande för många händer, behöfvande för mycket bränsle för att ej till sist blifva af alla de kränkta, afundsamma och medelmåttiga satt ur stånd att fungera.

Så mycket mer frestande torde det vara att skrifva om Struensee, som hans figur knappast ännu tecknats rättvist. Hur trångt är han icke uppfattad af de samtida, som skrifvit om honom, af Reverdil, Falckenskjold eller den putslustiga gamla blåstrumpan Charlotta Dorothea Biel! För dem alla är han blott en Dulcamara i stort, som de ej hafva kraft att fatta. De moderna danska historikerna hafva ännu knappast hämtat sig från häpenheten öfver att se en tysk läkare som regent, medan den rätte monarken sjunkit till rollen af en tragisk Menelaus. Ensamt Wittichs biografi har en varmare känsla för hans typ, men med sympatien alltid begränsad af en professorsrädsla för det onormala i hans figur.

Hur Struensee kommer att framträda i den Lundegårdska romanen, därom är ännu omöjligt att döma. Ännu har författaren ju blott presenterat »Stadsläkaren i Altona», Struensee, innan han kom till hofvet i Köpenhamn. Den anmärkningen vill jag dock ej tillbakahålla, att man måhända ser för litet af den vardande statsmannen, af härskarnaturen med det för alla lifvets områden väckta sinnet, och för mycket ledes tanken till Caroline Mathildes blifvande älskare. Därigenom har, synes det mig, det kommit öfver ett par punkter af boken en clair-obscur, som är främmande för upplysningsseklets luft, solig och gnistrande, skimrande och glansfull, men näppeligen drömmande i modern mening.

I alla andra afseenden är Lundegårds bok fint genomtänkt, allvarligt noga studerad och utförd med en säker, klar och god konst. Figurerna äro förträffligt individualiserade med skicklig användning af materialet. Hur friskt är ej t. ex. Enevold Brandt skildrad, den tomme hofmannen, seglande fram i Struensees kölvatten, en af de själfbelåtna nulliteter med peruk och pretentioner, som man kan se le fadt och inställsamt i rococons porträttgallerier, vittnande ännu i dag om det pedanteri, som är det olidligaste af alla - nöjets. Förträfflig är också teckningen af den lille kungen, Christian VII, i de få scener där han förekommer, denne lille dämoniske homunculus, hvilkens onda gry Reventlows piska så samvetsgrant utvecklat, denne typiske dekadent med sin naturliga, nästan tjusande elakhet. Mindre starkt framträder den fjärde aktören i kungadramat, Rantzau, hvilkens banditsjäl kräft en våldsammare kolorit. Hvad Caroline Mathilde angår, skymtar blott hennes unga gestalt i denna inledningsbok.

»Stadsläkaren i Altona» är en synnerligen fängslande, väl hopbunden och genomförd roman. Berättelsetonen är frisk och munter, och det är öfver scenerna det rätta muntra och äfventyrliga fabuleringslynnet. Struensees små amouretter äro skildrade med kvickt och roligt rococohumör, och som en utsökt liten kokett figurin af gammal-danskt biscuit står hans första älskades, madame Burmeisters, gestalt för oss. Redan vid de första sidorna intages man af utförandets raska verve. Skickligt och lätt föres intrigen framåt, och spänningen är lyckligt hållen vid makt hela volymen igenom.

Lundegårds språkbehandling, som alltid utmärkt sig för ett synnerligen vårdadt och vackert föredrag, ett mjukt sjungande legato, en fin och klar frasering, är också i denna bok smidig och genomskinlig. Man är honom tacksam för att han ej tröttat oss med några försök till stilistisk ålderdomlighet, som skulle vara outhärdlig i ett verk af detta omfång. Kanske tröttar ibland det presens historicum, han här så godt som genomgående använder, men det förlänar å andra sidan bokens scener en särskild stämning af oro och äfventyr, af växlande teatertablåer, som väl passa i hop med Struensees korta historia och dess alltjämt stegrade lifstempo. Det hvilar något af otrolighet, af drömfantastik öfver hans blixtfort bländande och slocknande kometbana, af hvilket detta berättelsesätt gifver en egendomlig och fantasifull illusion.

»Stadsläkaren i Altona» innehåller blott sorgespelets första akt - förhistoriens romantik och presentation af hufvuddramats figurer. Det är med stor nyfikenhet man väntar fortsättningen och vill se, hur författaren för sin tyska småstadsmedikus från hans små privata sympatikurer med människor och hjärtan till den stora sociala kur, som han försöker med en hel stat, en kur, alltför vågad kanske för patienten, men af en storhet i diagnosen, som den omständigheten bäst bestyrker, att än i dag mycket i den Struenseeska samhällshygienen står som sociala önskemål. Vi äro nyfikna att se skildringen af Struensee som regent och Caroline Mathildes älskare och följa, hur han till sist, trots all sin styrka, fattades af yrsel inför sin egen gärnings ensamma djärfhet och, när själftillitens hjul stannat i maskineriet, störtade i fördärfvet, liksom en springare, som fallit i sken framför en triumfvagn.

7 november 1898.

2. På höjderna.

Af den stora »människoskildringen ur historien» i tre afdelningar, i hvilken Axel Lundegård vill framställa Struensees sällsynt fängslande och märk värdiga lefnadssaga, föreligger nu den andra romanen färdig, själf sönderfallande i tvenne ganska digra band. Det är icke fråga om, att drottningagunstlingen och reformatorn, som i sin blandning af äfventyrare, snille, revolutionär och Dulcamara var en af 1700-talets allra mest typiska och stort tillhuggna figurer, motiverar breda proportioner öfver sitt lefnadsepos. Om någon i sin samtid, är han mannen att bilda midtfiguren i en hel rad stora fresker. Men det är dock så godt som säkert, att Lundegård genom större koncentration vunnit en starkare helhetsverkan, och det vill verkligen hela hans ovanliga berättargåfva och flytande, genomskinliga prosa till för att i den utsträckningen förmå spinna scen på scen och dock bevara intresset. Ur ren fabuleringssynpunkt öfverträffar denna nya roman också den föregående, och det är med stor skicklighet och underhållningstalang, författaren denna gång romantiserat själfva den mest lysande epoken i Struensees lif, hans korta, svindlande storhetsperiod som Caroline Mathildes älskare och Danmarks okrönte, upplyste styresman.

När första delen af »Struensee» utkom, redogjorde den, som skrifver dessa rader, ingående för romanens ställning till verkligheten sådan den framgår ur de historiska skrifterna och skall icke här återkomma till detta tema. Det har visat sig - hvad man redan af början kunde förutse - att romantiseringen mer och mer skulle taga lofven af karaktärsanalysen, och »människoskildringen ur historien» har afgjordt trädt i skuggan för den novellistiska handlingen. Med den populära anläggning Lundegård gifvit sitt arbete blef detta kanske oundvikligt. Historiens gudinna är i egen hög person den minst medgörliga af gudomligheter, men i stället lånar hon däremot gärna ut sin griffel och sin vaxtafla till lek och dikt åt sina systrar, sånggudinnorna, som då rista nyckfulla arabesker kring hennes allvarsamma skrift. Hur kärleksfullt och noga författaren än studerat sitt ämne - och hvar sida i boken vittnar därom - har dock det väsentligaste i det historiska förloppet, spelet om makt och rike, idéernas och traditionernas sammandrabbning, den djärfva, men abstrakta framtidsviljans kamp mot fördomen och vanan, lämnats så godt som ur räkningen af romanförfattaren. Vi skulle i denna »människoskildring ur historien» följa, hur lifläkaren från Altona växer upp till en stor ideell princip, en lefvande personifikation af förra århundradets hänförda och otåliga världsförbättrarentusiasm, vi skulle se, hur denna klara anhängare af tidens nya rationella och mekaniska läkekonst i djärf tillit till sin metod gör en hel samhällsorganism till sin patient, men äfven hur han i ifvern att förbättra får något af underdoktorns våldsamma hänsynslöshet öfver sina kraftkurer. Föga talas det i boken om statsmannen och ideologen, och det, som där säges, har ingen synnerlig skärpa eller relief, och sällan se vi i grubblande eller handling den geniale och storslagne sociale krukomakaren, som blott icke förstod, att det material, som han arbetade i, var för smutsigt och motsträfvigt för att någonsin kunna danas till de rena och härdiga kärl, om hvilka hans fantasi drömde.

Så mycket större plats har, trots författarens försök att spjärna emot, den erotiske äfventyrare, som var Struensees andra jag, fått sig tillmätt. Sida efter sida se vi honom vandra mellan två alkover, mellan mötena med hans hjärtas älskade, den för öfrigt ovanligt vackert tecknade Esther Gabel, en kammarflicka från rococon, men mer lik folkvisornas romantiska tärnor och hjältinnor, och hans sinnens och fåfängas älskade, den sinnesberusade bacchantinnan på tronen. Det ideala och det hofhistoriska har icke fått riktig sämja i Lundegårds bok. Ceci a tué cela, såsom det franska ordstäfvet säger, och det tyckes verkligen inom skönlitteraturen finnas en attraktionens lag, som låter alla erotiska element, som införas i ett drama eller i en roman, liksom af sig själfva draga till sig det öfriga innehållet och absorbera detsamma.

Men frånsedt dessa och dylika anmärkningar, som minst af allt befaras från den stora mängden af romanläsare, är skildringen utförd med både lycklig kombinationsförmåga och lefvande åskådlighet. Ett välgörande intryck af genomtänkthet gör hela romanen. Intet i plan eller personteckning är tillkommet af ögonblickets nyck, men alla scener och figurer säkert koncipierade och utförda med mycken följdriktighet. Om Struensees för en tänkare allra mest intressanta sidor - statsmannens, ideologens, frihets- och förnuftskämpens - äro så godt som förbisedda i romanen, är däremot privatmänniskan tecknad med öfvertygande fast enkla drag. Den osökta öfverlägsenheten i hans väsen, det klara, öppna, världsfriska sinnelaget, absolut gående i dur, liksom hela seklets, den trygga harmonien öfver staturen och tanken hos denne fysiolog och njutningsmänniska, som både kunde drömma och handla, och hvilkens drömmar till och med hade en så reell karaktär, allt detta är förträffligt framhäfdt i Lundegårds framställning. Caroline Mathilde är däremot allt för rigoröst behandlad af författaren. Men detta hänger ihop med Lundegårds veka sätt att spiritualisera känslor och lidelser. Han har intet spår af intresse för den sorglösa och ungdomsyra drottningen, hon, hvilken, såsom Snoilsky vackert skrifver i sin dikt:

glömde allt att endast vara kvinna,
älskad kvinna, älskande och öm.
Förr'n det vackra hufvudet sig sansat,
diademet som ett guldskum dansat
bort med känslans röda lavaström.

Och han skyndar från hennes gestalt till en Dyvekefigur som Esther Gabel och andra kvinnoskepnader, öfver hvilka han gjuter en modern kärlekseteriserings vackra och förfinade, men kanske särskildt för det paljetterade och hetsiga 1700-talet främmande drömljus. Vida mer lefvande än Caroline Mathilde, målad i noggrann anslutning till det historiska originalet med säker hand och verkan förträfflig, är däremot hennes make, den lilla dekadentkungen, denna lilla vanmäktiga homunculus, i hvilkens själssjuka hufvud en döende dynastis hela urartning samlats.

Som den är, kommer denna del af Struensees roman med sina förtjänster och sina svagheter säkert att blifva mycket läst och mycket intressera, och den är skrifven i ett synnerligen ansadt och mjukt språk, med ett bredt och pompöst legato i föredraget, som är den Lundegårdska berättelsekonstens bästa egendomlighet, ett språk, som ibland har en smula svaghet för det kalligrafiska, men alltid röjer den omsorgsfulle konstnärens hand.

19 december 1899,

3. Korsets väg

Nyss har under titeln »Korsets väg» sista delen af Axel Lundegårds stora historiska romandiktning om Struensees uppkomst, höghet och fall utkommit. Den nu publicerade sista afdelningen af den bredt tilltagna och tänkta trilogien gifver detta märkvärdiga äfventyrslifs final, den blodiga femte akten af den kanske mest sällsamma och fullkomliga »Hufvud- och Statsaction», som nordens moderna häfd har att bjuda på, med hela den typiska utvecklingen genom en mängd storerotiska komplikationer till det klassiska slutet på schavotten. Mer än någonstädes i Struensees lefnadssaga blåser genom berättelsen om hans undergång historiens isande och mäktiga anda; mer än förut under sin dikts gång har också romanförfattaren här gripits af det stora ämnets allvar och lyfts af dess flykt.

Hofkrönikören har här kunnat tystna med sin anekdotväf, kärleksdiktaren ställa ifrån sig sländan med den erotiska intrigens silke, och berättaren, med utelämnande af biverk och detaljer, samla hela sin kraft och sitt intresse på det väsentliga. Här är motivet enkelt, skakande och stort som i alla katastrofer, en framstående mans, en hjältes fall och hvad man kan kalla uppvaknandet eller yrseln efter fallet - allt efter synpunkten - omskapningen eller också en stark mans svaghet på olyckornas pinbänk och i dödsväntans hagelstorm. Svårmodigt och tungt är detta slut, och den konstnärliga behandlingen däraf i »Korsets väg» är icke blott öfverlägsen allt Lundegård förut gifvit i sin historiskt-romantiska rekonstruktion af Struensees lefnadssaga - aldrig förut har han lyckats ställa sin hufvudperson så lefvande för oss - men tillhör det bästa författaren öfver hufvud taget åstadkommit. Det är i denna afslutningsroman en saklighetens styrka, en framställningens sanning och värdighet, som stå högt.

»Korsets väg» begynner med en skildring af, hur Struensee och hans älskarinna på tronen störtas och häktas. Om något tydligt visar, hvilken äfventyrare utan fast plan och tanke Struensee var. och med hvilken dumdristighetens bravur allena han fattat och hållit sig kvar vid makten, är det synen af, hur han icke lyfte ett finger för att afvärja den storm, som äfven den blindaste måste se växa upp, hur han lät fånga sig beskedligt som en råtta i fällan. På den ovanda höjden förlorade också hans klara hufvud besinningen, eller kom äfven här det utmanande lyckoriddardraget fram, och han spelade krona och klave om makt och lif. Å andra sidan visar intet bättre, hur isolerad han var i alla sina tankar och sträfvanden, denne främling och framtidsman, än undergången af allt hans arbete och den allmänna, hånfulla glädje, som hälsade hans och det Struenseeska frihetssystemets fall. Han gick under för den uslaste af palatsintriger, en gammal änkenåds och ett par janitscharers - det verkar turkiskt eller ännu hellre byzantinskt - och mängden jublade åt nederlaget som på hippodromen i Byzans, betraktande gårdagshärskarens undergång som ett angenämt intermezzo bland de hvardagliga cirkusspelen. Det är aldrig synnerligen uppbyggligt att studera mängdens ställning till de offentliga lyckoväxlingarna, och massan är alltid hungrig efter de storas förnedring, som utsvultna djur efter rof. Men lumpnare, mer eländigt patrask än Köpenhamns befolkning i allmänhet, uppifrån en förbenad adel och en servil byråkrati ner till slöddret på gatan, visar sig vara vid denna Struenseeska katastrof, får man leta efter. Allt detta skildrar Lundegård i liffulla och färgrika uppträden med en fart, som rycker en med.

Sedermera tager Struensees själshistoria vid, den stora moraliska och religiösa omvandlingen, som gör den förre fritänkaren och epikurén till en ruelsefull och botfärdig kristen, och i fängelset omskapar den forne anhängaren af tidens mekaniska världsuppfattning och medicinska materialism till en troende, som på vandringen till stupstocken upprätthålles af försoningens, återlösningens och frälsningens mysterier. Lundegård följer här en på sin tid synnerligen känd skrift. Det är den berättelse, Struensees själasörjare i fängelset, kyrkoherden Balthasar Münter, utgaf om »För detta grefvens och kgl. Danske Geh. Cabinets-Ministerns Johan Fredric Struensees omvändelsehistoria jämte Dess egenhändiga Berättelse om Sättet, hwarmedelst han kommit att ändra sina tankar om Religionen». Denna märkvärdiga skrift öfversattes till en mängd språk och diskuterades i hela Europa. Den gammaldags svassande titeln ofvanför är tagen från den svenska upplagan, som med ett fult litet kopparstick af Struensee i hans fängelsehåla utkom 1773. Arbetet är också en uppbyggelsetraktat af icke vanligt intresse. Utom den stora tjusning verket hade för de samtida och ännu har för oss som ett viktigt dokument till kännedomen om Struensees väsen och sista lefnadstankar, har det ett synnerligt värde som uttryck för det sätt, på hvilket de stora frågorna diskuterades under upplysningstiden, och den egendomligt kyliga och intellektuella belysning, som denna tid fanns öfver den religiösa världen. Man kan icke i denna bok möta flödande from känsla eller bibliskt allvar. Författaren är barn af neologiens tidehvarf, och hans ärelystnad är, att med förnuftsskäl och filosofiska bevis ådagalägga den mekaniska världsuppfattningens villfarelser och de religiösa lärornas sanning. Dr. Münter är icke läraren med den tuktande färlan, men ej heller herden, som sträcker armarna ut mot det förvillade fåret. Så godt som en tungrodd predikant förmår, söker han anslå världsmannens och tänkarens ton, öfvertyga och öfverbevisa, och först när gudsförnekaren och materialisten aflagt all sin förmätenhet och ödmjukt i strömmande ånger knackar på tempeldörren, vill han öppna kyrkan och för hans öron låta bot- och tröstpsalmer spela och för hans ögon låta altarljusens förhoppning skimra.

Man skulle kunna kalla detta ärligt spel - om parterna nämligen vore jämnspelta. Men den ene är maktens utsände; frisk och vid full vigör kommer han från sitt bibliotek, har sin andliga fälttågsplan skickligt beräknad och fullt med apologetiska skäl och invändningar i minnet från fiffiga teologers verk. Den andre är en stackars fånge, krossad af sin olycka, utsliten af års sinnesrörelser och strider, med dödstanken till enda sällskap i sina kedjor. Han är afskild från hela det lefvande lifvet, och prästens röst är den enda mänskliga stämma, som genljuder i hans enslighet. Så uppstår det ett band mellan själasörjaren och hans biktbarn, som mellan läkaren och den dödssjuke patienten, som mellan hypnotisören och sjuklingen under hans suggestion, och hasardspelaren, som förlorat allt och för hvilken världen dött i tom, mörk skräck, ser en ny vinst plötsligt uppenbara sig på den gröna duken, en vinst, större, märkvärdigare än någon jordisk, trons, frälsningens, evighetens! Så får den lidande en räddningsplanka med hopp om förlåtelse och paradis på andra sidan hafvet, och lifvets och lyckans förståndstankar, hvilka nu ingen längre retelse eller hjälpkraft äga, kastas som barlast öfver bord.

Sådan ungefär är i korthet skisserad innebörden af Struensees omvändelsehistoria. Bland de många, som grubblat öfver och studerat densamma, är den unge Goethe. Han har till och med recenserat boken den tiden han skulle verka som doktor juris i sin hemstad, men föredrog att vara journalist och skrifva kritik i Frankfurter Gelehrte Anzeiger (1772), och den unge Goethe finner de båda herrarne som filosofer jämmerliga. Det är litet orättvist. Hvad Münter bevarat af Struensees argument - och hans tillförlitlighet i den punkten kan ju vara problematisk - är icke mycket bevändt med, det är sant, och hans materialism synes tanklös nog. Men Münter har tydligen på sin hylla teologiska filosofer, som kunna tänka, och ett par af hans grundargument mot den mekaniska världsåskådningen - såsom t. ex. omöjligheten att identifiera tanke och rörelse - tillhöra ännu de ständigt debatterade tvistefrågorna. Men visst är, att bokens metafysiska intresse är ringa - så mycket större är det psykologiska. Att Struensee, läkaren, som tänkt och dissekerat, så lätt faller för denna kalla religiositet, som ändock aldrig vädjar till hjärta och intuition, är verkligen en vältalig och vemodig bekräftelse på det gamla romarordet - »primum vivere, deinde philosophari», först lefva och sedan filosofera!

I denna psykologiska skildring är Münters bok tongifvande för Lundegård och från den hafva långa, tämligen ordagranna lån gjorts, men hvad som icke finnes där är naturligtvis den själsliga undermålningen, och författaren har fint förstått hvad som här var det afgörande mellan präst och fånge, denna brottning, som i botten blott var en pinsam simulaker.

Efter Struensees omvändelse följer slutligen dödsscenen - knappt och starkt skildrad med. mörk och gripande åskådlighet. Här borde Lundegårds stora diktning hafva slutat. Hvartenda barn vet, att Caroline Mathilde sedermera lefde som halffånge i Celle - och hvem bryr sig om de smärre komparserna, sedan Struensee dött. Lundegård har gifvit sin eljes så helgjutna sista del ett svagt och onyttigt bihang i en epilog, som berättar, hvart alla personerna togo vägen, och som också rent konstnärligt taget är föga lyckad i sin blandning af skildring och referat.

Såsom den stora romandikten nu föreligger hel och färdig, är den med sina ojämnheter och svagheter ett verk af stor litterär läggning och synnerligt kärleksfull genomtänkthet. Klarare än under utgifvandets gång ser man nu, hur författaren har uppfattat sina karaktärer. De egentligen intresseväckande och disputabla äro naturligtvis härvidlag Struensee själf och drottningen. Det är säkert orättvist att här komma med talet om, att författaren romantiserat figurerna. Han ser dem tvärtom skarpt och klart och utan någon sorts bengalisk idealisation - hans Struensee är njutningsmänniskan framför allt, sedan omständighetsmänniskan, först i tredje rummet skapande vilja och geni, hans drottning är en hetblodig, sinnlig kvinna, som en usel make kastar i armarna på älskaren, och hvilken ett olyckligt öde mer än egna egenskaper gör till hjältinna och poetiskt offer. Man kan diskutera denna uppfattning, som uppfattningen af alla historiska gestalter. Författaren har dock genom fleråriga enträgna studier grundligt fördjupat sig i ämnet och har många fler chancer att se rätt än en flyktig anmärkare, som hastigt sysslar med typerna. Invändas kan dock alltid, att denne Struensee och denna Caroline Mathilde synas nog små för att bära det stora dramat, och att arbetets dimensioner med dess otal af episoder ibland utslätat karaktärslinjernas skärpa och gjort dem matta och bleka.

Men, berättad som denna »människoskildring ur historien» är, med ett vackert och rent föredrag, mycket omsorgsfullt gestaltad och ofta fint tänkt, är den ett verk af stor uthållighet, som också denna sista och ojämförligt bästa del krönt med ett vackert och ståtligt slutstycke.

15 juni 1900


Project Runeberg, Sat Dec 15 22:16:05 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/olrecens/struense.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free