- Project Runeberg -  Recensioner /
Elegier

(1920) Author: Oscar Levertin - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Elegier

Vilhelm Ekelund har redan två vackra diktsamlingar bakom sig, och denna tredje och sista, »Elegier» - ådagalägger klarare än någon af de föregående, att han in om hela sin generation onekligen besitter det finaste instrumentet. Hvad man än kan invända mot hans poesi - och i sin ytterliga subjektivitet kan den knappt undgå reservationer - ett är visst, att Vilhelm Ekelund är ett äkta skaldetemperament, en poet af sällsynt själfullhet och med ett kristallklart flöde. Blott varsamt vill kritiken röra vid en poesi af så skälfvande ömtålighet.

Sina sista verser nämner Vilhelm Ekelund »Elegier». Ett vemod af en vårlig blidhet är också deras gemensamma grundton. Hänsynslösare än förut har den unge poeten här gått in i sig själf och förgätit allt omkring sig för sitt eget inres musik. Känslosvallet från detta unga, trånadsfulla hjärta upplöser allt till melodi. Yttervärldens ljus och färger skimra i hans själ som i ett darrande lyriskt spektrum. Alla verkliga bilder brytas och förflyktigas i detta stämningsrus. Själfva det språkliga materialet förlorar i denne drömmares hand sin vikt och sina kanter och blifver mjukt som leran under modellörens fingrar. Af fasta versformer använder Ekelund endast en - sonetten, men denna epigrammatiska och tillsnörda form förmår han - liksom Verlaine kunde det - hemlighetsfullt förvandla. Näppeligen har väl någon hos oss inom sonettens strängt begränsade ram fått in så mycket af vidd och fjärran, af harposlag och lyriskt perspektiv. Men helst begagnar dock Ekelund den »fria versen», som, obunden af hvarje skema, följer stämningskurvans stigande och fallande, än svällande ut som en mäktig hafsdyning, än krossad i korta vågslag af bristande droppar.

Det är själfklart, att en så obestämd, ensamt af personligt gehör bunden teknik måste hafva sina faror, särskildt för en vek och själfberusad natur som Vilhelm Ekelund. Det låter heller icke förneka sig, att hans fria verser enstaka gånger på ett något nyckfullt vis tänjas ut och in och varda - hvad icke ens vacker lyrik får bli - litet långtrådiga. Särskildt inträffar detta, när känslan är allt för pjåskig och själfkär. En dikt af Ekelund skildrar t. ex., hur skalden »släpar» sin af sorg tunga själ, som »klängt sig om hans hals», upp för trapporna till sitt rum och där högt gråtande faller ner på golfvet med den i famnen. Stämningens värnlösa svaghet förbjuder allt skämt, men skaldens känsloöfverflöd är så rikt, att man ej behöfver befara våld på hans natur, om man uppmanar honom att klema litet mindre med sig själf och sin sånggudinna.

Dock, detta är undantag. Ett utomordentligt fint språköra och en hos våra unga skalder icke vanlig estetisk kultur göra missgreppen sällsynta hos denne poet, som alltid besitter det naturliga anslagets instinktiva makt och skönhet. Redan af mottona öfver hans sånger ser man, inom hvilken andlig krets hans sinne älskar dväljas, och hvar han funnit sina förebilder och släktingar. Det är tyska nyklassici och romantici från 1800-talets förra hälft - kanske främst en elegiker som Hölderlin, hvilkens i soltöcken drömda antik med hvita gestalter öfver daggiga vägar också föresväfvar Ekelund, den skånska dimslättens son. Diktionen är sorgfälligt filtrerad och kan i sin litet främmande och overkliga hållning stundom påminna om fina öfversättningar från gammal diktning. Kanske kunna blott rena artister fullt känna, hur själfullt sofrad och finstämd denna språkkonst är med sitt bleka färgval och sina sköna, om drömmens spel erinrande ackord. Men hvad flera böra kanna njuta af, är den svärmiska hänryckning, med hvilken Ekelund blifver borta i ett naturintryck, buren af en ordrik, from extas, som en smula för tanken till Shelley. Man läse t. ex. den improvisation, som han uppstämmer öfver ett ungt lagerträd - »tenera laurus».

Jag kom hvar dag hit att se dig,
ty jag har utvalt dig bland alla
från första gång mitt öga såg dig.
Din krona är mer späd och lätt än andra
och ännu ej fullt utbredd - nästan som en gosse.

Är denna början icke vacker? I en ström af oroligt brusande strofer låter skalden sedan sitt hjärtas oro och längtan omsväfva detta unga träd, skaldens eget, och i den stumma plantans namn med innerlig broderskänsla tolka växandets jubel och ångest.

Med några få ord kan Ekelund gifva en landskapsbild - men alltid en naturbild af den arten, Amiel tänkte på, då han skref den berömda satsen »ett landskap är ett själstillstånd».

Gyllene stå morgonens träd, och den milda döden
lyser öfver kronorna.

Finns icke i de två raderna en kylig höstgrynings stilla resignation? Så gifver alltid Ekelund den själsliga förklaringen af naturens tysta form- och färgspråk. En lyrisk atmosfär spänner för hans öga kring ting och människor liksom en lätt hinna af dröm och svärmeri.

Ett helt intryck af den mystiska innerligheten och renheten i Ekelunds dikter får man af ett poem som följande:

>I drömmar träden stå. Öfver de bleka stränder
det mörknar fort och skumt till afton ner.
Hur lyser skymning blå! 0, Vår, jag ser
en Psyke skär med skygga, lyfta händer,

dig öfver staden stå. Än mildt fördröjer
sig kring ditt hufvud dagens sken, det sista,
men i ditt bröst, som stumma böner höjer,
all nattens bittra längtans bäckar brista.

Och fler och fler gå stjärnor fram. O. Vår,
o, Psyke, späd med skygga lyfta händer,
hur blek sig stjärnan vid din hjässa tänder,
hur darrar dunklet vid ditt veka hår.

Hur vacker är icke denna dikt, hur fulländadt skön icke dess sista strof! Denna vårafton med sin längtansblå skymningshimmel och sin bäfvande andakt inför ett outsagdt mysterium är symbolisk för hela den unge skaldens poesi, den är med ett religiöst allvar invigd åt skönhetsvemodets stilla stjärnkult.

9 mars 1904


Project Runeberg, Sat Dec 15 22:16:04 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/olrecens/veelegi.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free