- Project Runeberg -  Recensioner /
Melodier i skymning

(1920) Author: Oscar Levertin - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Melodier i skymning

Af de redan icke så få nya originalarbeten, som höstens bokmarknad bringat oss, intager säkerligen en liten ungdomlig diktsamling hedersrummet. Det är Vilhelm Ekelunds »Melodier i skymning», och med den belåtenhet, som man erfar, när man känner sitt yrke hafva en mission, är det man fäster de läsandes uppmärksamhet på denna lilla versbok. Ty det är ett af de kanske skäligen sällsynta fall - man blir icke optimist af att skrifva bokkritik - ett af de sällsynta fall, då en anmälare verkligen kan göra nytta. Utan en fingervisning skulle möjligen detta lilla häfte kunna drunkna i den stora litteraturfloden. Det har intet sensationellt eller larmande, som lockar den stora publiken, och äfven den själfständige och odlade läsaren kan möjligen, om han blott halfförströdt bläddrar i boken, förbise den lågmälda, men själfulla poetiska individualitet, som diktat dessa »Melodier i skymning». Och det vore skada, ty det är en verklig ung skald, som träder fram i dessa vers af soligt vårljus och vårtöcken, en ungdomlig, ömtålig, än ej helt utvecklad, men vibrerande och vacker själ.

Vilhelm Ekelund har redan utgifvit ett par diktcykler före denna, men »Melodier i skymning» beteckna, hvad som på skolmästarespråk plägar kallas ett stort framsteg, men som en granskare hellre ville kalla en vunnen förtrolighet med instrumentet, och med instrument då mena både formens yttre språk och verskonst och den individualismens konst, som af lifvets oräkneliga tanke- och stämningsfrön blott låter dem gro och blomma, som passa den inre jordmånen. Allt är i dessa nya verser klarare, målmedvetnare och säkrare än i Ekelunds förra diktsamlingar, medan ändock känslolifvet har kvar sin oberördhet och uttryckssättet sin daggiga friskhet.

Det finns i Vilhelm Ekelunds verser icke något af den iögonfallande nyhet i rimlek, strofbildning eller rytmik, med hvilken flera af de sista svenska poeterna förbluffat och tjusat. Ekelund är ingen formell upptäckare och allra minst en den yttre stilens virtuos. Hans teknik rör sig med vanda former och har egentligen icke någon ansats i fråga om det språkliga materialet, som icke t. ex. redan finns hos Ola Hansson. Men den ofta utsökta musikaliska konst, som bär denna poesi och låter stroferna mjukt växla tempo och klang efter stämningens skiftande ebb och flod, är ett lika otvetydigt märke för den borne lyrikern, som den ofvan omtalade, mer bländande form-originaliteten. Man läse blott sakta för sig själf t. ex. följande strof ur en af Ekelunds dikter:

Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
hvita spirors blom.
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.

Hur lätt kunde icke detta blifvit blott en naturskildring af de tusen, som man icke gitter läsa. Det finns icke ett nytt eller märkvärdigt drag i målningen, men en utomordentlig finhet i ordval och tonfall, som nästan undandrager sig analys och är den äkta lyrikens oefterhärmliga hemlighet, gifver oss hela försommaraftonens känsla, stillheten och svalkan efter regnet, kvällens frigörelse i doft och sång, sucken af välbehag inför den spirande nattens hvila.

I hvilken hög grad Ekelund verkligen äger lyrikerns medfödda temperament, visa kanske bäst de vackra sonetter, som ingå i hans samling. De hafva intet af den plastiska fulländning och afrundning, som göra Snoilskys hos oss eller Heredias i Frankrike till kaméer och medaljer med af tiden oslitbara konturer, men de hafva något af den lyrklang, som fanns i Verlaines sonetter och som inom fjorton rader meddelar ett eko från en oändlig melodi.

Innehållet i Ekelunds dikter är endast och allenast hämtadt från diktarens samlif med naturen. Men en fin och ursprunglig mottaglighet låter honom fånga intrycken med en alldeles särskild och omedelbar friskhet. Läs följande fyra rader:

Nu blommar i det svala milda ljuset
Vårfrudaglöken, kyligt blek och skär,
från vårsvälld bäck allt högre klingar suset,
och hasseln sina första hängen bär.

Är icke en sådan strof som att öppna fönstret en tidig vårmorgon och känna luften strömma in i kammaren? Och en sorts storögd berusning och förtjusning förlänar denna poesi ett mystiskt jubel, som gör uppgåendet i naturen till ett stilla, högtidligt sakrament. Bäst ser man kanske detta ur den, särskildt i förra hälften, utmärkta dikten »Trädet»:

Blå som ett haf var luften bakom trädet,
blå som ett haf och djup af mäktig stillhet
och eftermiddagsglansens stora klarhet -
Ett träd som alla andra, och dock - sällsamt!
förnimmer än jag hvarje linies dallring
i detta sköna spel af ljus, som rann;
och som en blixt, en gåtfull uppenbaring
stod denna stora själfullhet för mig,
hvars väsen ej jag tyda kan men gläds
att kunna närma mig och ana.

Afvigsidan af detta natursvärmeri är emellertid en oneklig enformighet, som märks så mycket mer, som Ekelund hvarken har koloristens färg eller tecknarens energi. Slättbons bristande känsla för gränslinje och kontur låter honom ej sällan gå vill i ett musikaliskt ordtöcken. Då skrifver han långa och ledsamma historier på vers om väder och vind, som en oklar och anspråksfull panteism icke gör roligare. Cykeln i »Visioner och harmonier» vittnar tråkigt härom, men den unge diktarens utveckling har gått så stadigt och organiskt framåt, att han nog öfvervinner äfven detta omanliga och formlösa i sitt väsen utan att skada sin finkänsliga poetorganisation.

23 november 1902


Project Runeberg, Sat Dec 15 22:16:04 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/olrecens/vemelodi.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free