Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige vid slutet af 1500-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gröda eller dylikt. Men detta vållade, att flitiga bönder
ständigt hejdades af de makligare, och så kom hela byns jordbruk
på efterkälken. För öfrigt voro gränserna mellan de smala
tegarna ofta tvistiga; då uppstod det trätor om
besittningsrätten, grannkif och oupphörliga processer, så länge detta
gemensamma tegbruk fortfor. Och denna dåliga sämja inom
byalagen bidrog icke att höja jordbruket.
Men om också våra hufvudnäringar då voro lågt
utvecklade, kan man nog ej därför säga, att befolkningens massa
egentligen var fattig. Man begärde nämligen ej mera af
lifvet, än gårdens afkastning nödtorftigt gaf. Vid normala
och goda år räckte detta godt till för alla husets hjon, vid
dåliga år, och då rent af hungersnöd inträdde, ledo alla. Det
var ett allmogelif snarast af den typ, som Runeberg förevigat
i »Älgskyttarne». Med dess tarfliga former kunde mycket
väl ett visst välstånd vara förenadt. Så berättar en tysk
köpman, Samuel Kiechel, som år 1586 reste genom Sverige,
följande om hur han mottogs af en bonde i Nyköpingstrakten:
»Denne gode man gaf mig mat och dryck efter sin förmåga,
liksom foder åt min häst, och tillät icke, att jag sof på
golfvet, utan visade mig den äran att låta mig sofva på en
bänk. Han lade ock för mig en tung silfversked för att därmed
äta mjölk eller soppa. I Sverige är det en vanlig sed, att
om man kommer till en fattig bonde, har han dock sina
silfverskedar, åtminstone för sig och sin hustru, om han ock
icke har någon bädd i huset. Och hvad förmögnare och
ansedda bönder beträffar, skola många äga femtio, flera eller
färre, tunga silfverskedar, som de akta för sin skatt. Jag
förmodar, att de icke, om de få penningar, tro sig mäktiga
att sköta desamma. Om de fått in penningar, som de kunna
undvara, låta de göra sig en silfversked, icke till köps utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
