Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religionsstriden på 1590-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2. RELIGIONSSTRIDEN PÅ 1590-TALET.
31
»Sätten ock in fånen i helvete, ty han är också min fiende!»
Karakteristiskt’ för mannen och för tiden! Eftergiften
frestade Karls hetsiga lynne starkt, men han gjorde den, då han
insåg, att den svenska allmänheten ej var beredd att följa
hans egen mer toleranta uppfattning. Ty för endräktens skull
måste i en farlig tid privatmeningar vika. Helt annorlunda
hade Johan III förfarit vid sina liturgiska funderingar, men
så fick han också skörda inre tvedräkt i stället för frid och
sämja. Sedan Karl en gång intagit denna ståndpunkt, blef
för honom Uppsala mötes beslut en orygglig grundlag, från
hvilken han aldrig ville vika, äfven om han personligen
bevarade sin förkärlek för kalvinismen.
Med denna förmåga af själfdisciplin hade Karl full rätt
att af andra kräfva lika underordnande under det allmänna
bästa och att hårdt straffa hvarje sviksamhet mot de
gemensamma förpliktelserna. Därför syntes honom alla de svenskar,
som veko från Uppsala mötes och Söderköpings riksdags
beslut, vara fega fanflyktingar och fosterlandsförrädare. I air
synnerhet ansåg han de riksråd, som flytt öfver till Sigismund,
djupt brottsliga, ty deras framskjutna ställning borde
förpliktat dem att föregå folket med exempel af fasthet. Han
tvekade icke att enligt denna uppfattning hårdt straffa dem
och deras meningsfränder. För svenskarne blef detta en hård
skola: under åren 1599—1600 blödde mer än trettio svenskar
af konungens anhängare på schavotten, och bland dessa funnos
särskildt många af hög samhällsställning. Af dem, som
afrättades i Linköping, voro ej mindre än fyra riksråd, och
därjämte voro flera riksråd antingen fängslade eller
landsflyktiga. Liknande öde rönte många förnämliga frälsemän
utanför rådet. Straffen drabbade icke blott dem personligen
utan ock deras familjer och släkter, ty deras gods och
egendom förklarades mestadels förbrutna och indrogos till kronan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
