Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pikterna,[1] hvilka med glupskhet kastade sig öfver ett land, som
låtit främlingar öfvertaga försvarsbördan. I sin nöd vände
sig då en britisk furste Vortigern till sina germanska
grannar på andra sidan hafvet. Ingen kunde vara mera
beredvillig att »hjälpa» än dessa, liksom redan deras fränder vid
öfre Rhen för flera århundraden sedan skulle »hjälpt»
gallerna, om ej Cæsar kastat dem med blodiga pannor tillbaka
öfver Rhen. Nu kommo de på sina små fartyg öfver till
England, helt få till en början, om ock tillräckliga att drifva
tillbaka briternas besvärliga grannar i norr. Men snart kom
flotta efter flotta, och briterna fingo märka, att de kommit
ur askan i elden och högligen misstagit sig, då de trott sig
kunna afspisa sina hjälpare med några landsträckor.
Germanerna — sachsar, angler och jutar — ville hafva alt, och
briterna måste åter kämpa för sin fosterbygd. Nu stred ras
mot ras, kristen mot hedning med den yttersta förbittring
och skonslöshet i halftannat århundrade, tills germanerna,
som förstärktes med friska hjälpsändningar från hembygden,
slutligen drefvo de olyckliga kelterna mot de
svårtillgängliga trakterna i västra England eller tvungo dem att öfver
hafvet söka en tillflykt hos sina stamförvandter i Bretagne,
där de ända till franska revolutionen häfdade ett visst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
