Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Språk och literatur.
Vi ha ofvanför nämnt, att kelterna under sin vandring
genom mellersta Europa delade sig i tvänne strömmar, af
hvilka den ena vände sig åt väster, den andra åt norr och
nordväst. Vitnesbörd om denna tidiga skilsmässa bär ännu
i våra dagar det keltiska språkets klyfning i två
dialektgrupper: den kymriska och den gäliska. Vi kunna ej med
säkerhet säga, huru denna dialektskilnad gestaltade sig i forna
tider; men bland kända, nu lefvande eller utdöda munarter
tillhöra följande den kymriska grenen: 1) de gamla
gallernas i Frankrike språk (utdödt), 2) korniskan i
sydvästra England (utdöd), 3) walesiskan eller kymriskan i
inskränkt mening i Wales och fordom äfven på kuststräckan
norr därom, samt 4) bretonskan, som öfverförts till Bretagne
af flyktande briter. Till den gäliska grenen åter höra: 1)
irländskan, 2) språket på ön Man, 3) högskotskan eller
ersiskan, alla tre ännu lefvande. Hvart vi skola hänföra de
munarter, som talades i mellersta Europa och i Mindre Asien
(Galatien), veta vi i saknad af skriftliga minnesmärken icke
med bestämdhet; troligen dock till den kymriska grenen.
Så mycket är emellertid visst — och hvilken ofantlig
kontrast mot nutidens språkfördelning i Europa är det icke! —
att omkring två århundraden före Kristus ett i det stora
hela likartadt keltiskt språk talades från Skottland till
södra Spanien, från Bretagne till Turkiet, för att ej tala
om uteliggarna i Mindre Asien. För den tidens
förhållanden var keltiskan ett världsspråk liksom ock grekiskan,
hvarmed den då stötte samman. Och nu! nu ha dessa båda
språk blifvit tillbakaträngda i hvar sin vrå af Europa.
En egendomlighet, gemensam för alla keltiska munarter,
är att ett ursprungligt p öfveralt bortfallit. Detta låter
besynnerligt för oss, som finna detta ljud mycket lätt att uttala
och igenkänna det samma i barnets första stapplande försök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:24:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/omkelte/0050.html
