Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Renen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ljud i renens fötter vid gång och språng. • fi5
ljud, hvilket blifvit liknadt än vid dctonationen af saltkorn, kastade
P^ elden, ä!n vid sprakandet af elektriska gnistor. Linné (Lachcsis I,
sid. 311) uppgifver orsaken till ljudet ligga i klöfvarna sjelfva. "Då
djuret står på sina fötter", säger han, "äro klöfvarna vidt utspända och
deras spetsar mest aflägsnade från livar andra; men hvarje gång foten
lyftes från marken slå de samman och föranleda det nämda ljudet".
Nilsson (Fauna I, sid. 494) säger detta ljud skola uppkomma deraf att
føtø-klöfvarna vid fotens upplyftande slå hastigt mot fotsålan eller hvar
andra. Detta tyckes vara omöjligt, om man ser till dessa organs
relativa läge. Holsten (sid. 125) härleder ljudet från ett litet ben under
qvicken i klöfvarna, och säger att ljudet är af vigt för igen finnandet
af renarna under mulna och töckniga dagar. Det senare säga äfven
Lule Lappar.
Ingendera förklaringen af ljudets uppkomst torde dock kunna vara
riktig. Ljudet bildas endast i bakbenen, men företrädesvis, om icke
uteslutande, då renen sätter ned foten; således kan hvarken det af Linné
eller det af Nilsson uppgifna skälet vara det rätta. Dess utom är
ljudet, som synes af de fenomen hvarmed man jemfört det, så tunnt och
skarpt, att det redan af detta skäl icke kan utgå från de med matt och
tjock ton samman slående klöfvarna. Det påminner lifligt om ljudet
vid de s. k. ande-knackningarna och måste, liksom detta, hafva sin
°rsak i senornas för musculus tibialis posticus (eller för andra fotens
sträckmuskler) gnidning i deras fåror. I denna åsigt instämma äfven
Fjellner och II. A. Widmark.
Renen förtär nästan alla vegetabilier han kommer öfver: gräs,
örter, trä-knoppar och lafvar; på Spetsbergen äfven mossor. Linné
uppräknar i sina Amoenitates academicæ (vol. IV, sid. 151) en mängd
näringsämnen, som det vill synas efter Hagström, som fått uppdrag att
der om göra undersökning. Fräkcn (Equisetum) synes renen tycka bra
om såsom en läckerbit; men länge kan han icke äta sådan, ty läppar
och tandkött blifva såriga (Fjellner).
I en mängd skrifter anföres en flerstädes hos Lapparne gängse
sägen, att renen äfven förtär fjäll-lemmeln, och det icke blott af okynne,
utan af smak. Redan Rehn omtalar saken (kap. G). Linné säger
(La-chesis I, sid. 1(>2) att renen stundom "förföljer lemmcln till så stort
afstånd att han icke hittar till baka". Saken omtalas al’ Regnard och
v. Diiben. Lappland. &
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
