Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Renen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 ren-bromsen.
Enligt P. Læstadius (I, sid. 394) sätter Lappen så stort värde på
hunden, att han "för en god sådan gerna betalar den största ren han
eger, eller väl två". Samma värde uppgifver Fellman (sid. 45) från
Finland och tillägger, att Fiskare-lapparne hafva en god inkomst af
att uppföda sådana vallhundar.
En annan fiende, vida mindre än vargen och icke dödande, men
ändock i hög grad plågsam, har renen uti bromsen (Oestrus tarandi),
åt hvilken Linné egnat en längre beskrifning (i Vetensk. Akad:s Handl.
1739, sidd. 119—130). Han berättar deri att han en dag i fjällen såg
"huru en renhjord plågades af en osynlig fiende. Alla reste upp
hufvudet på en gång, spärrade ut ögon och öron, sparkade med föttren,
stodo helt stilla någon liten tid, men begynte ånyo sin förra rörelse,
så hastigt och tillika att ett compagnie soldater aldrig skulle kunnat
snällare och färdigare göra sina exercitier". I Amoenitates (IV, sid.
157) omnämnes huru renarne vid dessa tillfallen skaka hela kroppen,
eller snarare skinnet, något som är alldeles egendomligt. Han fann
snart att den osynliga fienden var en broms och omtalar närmare
dennes lefnadssätt. Han lägger sina ägg, ett och ett, i håren på renarnas
rygg. Der kläckes larven ut, genomborrar huden och forpuppas der
inom. Sommartiden utvecklas sjelfva inscktct, kryper ut och flyger
fritt om kring. Sjelfva knölen på skinnet och larven kallas båda af
Lapparne kurbme eller kuorbma (kuorsma i Lule Lappmark); imago
heter patta-påske.
Dessa djur anser nu Linné vara de som drifva renarna till fjälls,
föranleda att renen icke i fjällen blir fet, enär de hindra honom att
äta, skämma bort skinnet genom de hål de borra derpå, och slutligen
"dö också renarna väl till tredjedelen efter dessa bromskulor" (V. A. H.
sid. 129). Linné talar i slutet af denna afhandling om sättet att hindra
saken, och den rygtbare Mårten Triewald tillstyrker omedelbart
derefter (sidd. 130—5), i en särskild afhandling, hela djurets bestrykning
med tjära såsom ett säkert medel att förekomma detta onda!
Dessa afhandlingar, hvilka voro för Högström kände, gifva honom
anledning att (sidd. 94—5) göra flera grundade anmärkningar. Så
invänder han, att bromsen bor i fjällen och att följaktligen renen icke
flyr undan utan till "denna ohyran", samt att olägenheten icke är så
stor, ty dels dö inga renar deraf, endast de som tillika plågas af svält,
dels läkas hålen till nästa höst. Smörjan tror han icke på. Vi in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
