Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Lappen i det fria: gång, båtfärder, åkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
"pulka", åkning på
men vanligen mindre, och utmärkt så väl genom större prydlighet, som
genom utsirningar och der af att främre delen är öfvertäckt af skinn,
vanligen ett säl-skinn. Detta
är fast spikadt vid sjelfva
släden och spändt vid dess öfre
kant, så att han blott är öppen
bak, der man skall stiga in och
ur samt sitta; fötterna stickas under denna sufflett eller kur, hvad
man då vill kalla det. Från bakre kanten af detta halfdäck, eller
stoppad under det, går en fäll eller
ett täcke, såsom fotsack bak ut mot
den sittande personen, och kan,
medelst öglorna i slädens kant, fast
tillsnöras kring denne, så att han sitter
alldeles fast surrad i släden. Lapparne resa dock aldrig på det sättet,
och hafva ofta benen utan för släden. I båda slagen åk-slädar sitter
man helt beqvämt, half-lutande mot det något upp stående bak-brädet;
då detta imellertid är lågt, brukar man ibland sätta ett löst högre bräde
mellan, för vinnande af bättre ryggstöd.
Då släden har en köl i bottnen, måste han naturligtvis förhålla sig
som en båt på fasta marken, och det följaktligen vara svårt att hålla
balancen, eå att man icke faller på sidan eller rent af i kull, dä
marken (snön, isen) är hård; i mjukare snö är balancering lättare.
"När man skall till att åka", säger Lecm (sid. 164), "tager inan på
händerna ett par invändigt ludna, af renhud sydda vantar, sätter sig
sä i släden och fattar tömmen med sin högra hand pä det sätt, att
man sticker högra tummen i en ögla (se fig. 20) på tömmens ända, lindar
tömmen kring handleden och derpä klämmer den fast in uti handen.
Imellertid står djuret stilla och tömmen hvilar på dess venstra sida".
Detta stillastående är dock icke så alldeles säkert, ty, som
Silje-ström säger (sid. 109), "renen är otåligarc än den ifrigaste springare
att komma i gång, och det är ej lätt att kasta sig i akjan innan det
bär af i fyrsprång–så går det åstad tills renen, af behof att hemta
andan eller af nyck, helt tvärt stannar".
Men då någon gång djuret står stilla och låter den resande lugnt
sätta sig i släden och "man vill hafva djuret att springa", säger Leem
vidare, "så gifver man det först ett dugtigt rapp med tömmen på den
Fig. 24. LOktk.
Fig. 25. Pulka. Jg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
