Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Lappen i det fria: gång, båtfärder, åkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 ÄFVENTYR UNDER ÅKNING.
jade renen flyga åt höger och venster om vägen. Naturligtvis lemnade
jag ingen möda ospard att tukta honom för slika cxtra-vaganser, men
här vid fogade sig ej bättre, än att tömmen fastnade vid en långt fram
stickande hornspets. Häraf råkade renen i yttersta förtviflan, hoppade
och svängde sig af alla krafter, hvarvid tömmen allt mera trasslades".
G. steg ur släden för att reda trasslet och kom under en stunds kamp
allt närmare renen; denne började då gå offensivt till väga. "Fästande
sina skarpa hornspetsar i min måge, hade han kunnat göra ett nesligt
slut på min timliga varelse, om jag ej hunnit gripa i hornen och vrida
renens hufvud ner i marken. Naturligtvis var renen här med föga
belåten, och nu börjades en strid som sannolikt hade lyktats på ett för
mig bedröfligt vis, derest jag ej fått tillfälle att hoppa till baka i
keris-sen". Det bar nu af i full fart och reskamraterna upphunnos lyckligt.
Nästan lika illa såg det ut för Malm (sid. 69—70), då han på
vägen till Enare steg ur släden för att skjuta en ripa, ocli renen, då M.
nalkades för att sätta sig i släden, sprang ifrån honom, lemnande
honom ensam på det ödsliga fältet. Lyckligtvis kom en Lapp, som tog
fatt på renen och gaf följande råd: "En annan gång då Du går från
renen och först efter en stund åter kommer, skall Du hojta så snart
Du får honom i sigte och fortfara dermed tills Du fått tag i tömmen.
Renen hör då att Du är en menniska. Men närmar Du Dig tyst och
stilla, så anser han Dig för ett spöke och springer sin väg".
Dessa äfventyr låta icke särdeles inbjudande; men sådana skola alla
resande hafva, och i allmänhet synas de, som beskrifva resor efter
renar, linna dem angenäma och farlösa. "Sedan man blifvit van dermed",
säger Högström (sid. 106), "lärer man finna att denna skjuts är så
behändig, som på denna orten, om man vill komina fort, oundvikelig";
och sid. 108: "Om det stjelpcr, så har man ej så långt till jorden.
Af allt det jag i Lappmarken kört, kan jag ej räkna öfver par gånger
jag haft den olyckan att stjelpa". Castrén (I, sid. 107) skildrar hur
man skall bära sig åt att hålla balancen, att undvika stenar och träd,
då inan slingrar fram på släden, o. s. v., men tillägger, att huru enkel
än teorien synes, är praktiken svår, emedan renen ger minsta
betänketiden, då man mest är i behof deraf. Siljeström har sagt det samma
förut (sid. 108) och beskrifver (1. c.) särdeles målande sådan åkning
efter ren, sägande att "ingen ting är roligare".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
